Sedan Folkpartiets katastrofval i höstas, då det fick stöd av 5,4 procent av väljarkåren, har opinionssiffrorna kretsat strax över riksdagsspärren. Sedan en tid tillbaka hävdar partiet att ”förnyelse pågår”. Vad denna förnyelse består av är dock svårt att säga.
En stor utmaning för partiet är att det tycks leva i en annan tid. Under våren och sommaren har flertalet folkpartister applåderat förslag om rökförbud på offentliga platser och planer för ett tobaksfritt samhälle. Vurmen för en mycket ambitiös folkhälsopolitik kan antagligen förklaras med partiets frisinnade rötter. I dag finns det dock nästan inga frisinnade kvar. Om partiet vill överleva måste det i stället rikta sig till en yngre generation.
En vanlig missuppfattning om socialliberalismen, både bland dess kritiker och dessvärre bland socialliberaler själva, är att det är en principlös ideologi. Att vara socialliberal är att vara snäll, typ. Men har man inga tydliga principer förutom allmän välvilja kan man hamna i vilka politiska slutsatser som helst. Dessutom får man mycket svårt att resonera på en abstrakt nivå, och utgår inte sällan från sina privata preferenser.
Ett exempel är vurmen för att ta bort möjligheten att överlåta dagar i föräldraförsäkringen. Detta är ett förslag som kanske passar utmärkt för välordnade medelklassfamiljer, men som kan ställa till det rejält för kvinnor i en ekonomiskt svag situation där mannen inte är intresserad av att ta ansvar. Det rimmar illa med socialliberalismens princip om att värna dem som har det sämst ställt i samhället.
För socialliberalismen har principer. Bland dessa är just att utforma politiken så att de som har det sämst ställt har det så bra som möjligt, att möjliggöra social rörlighet och i övrigt att låta människor styra över sina egna liv.
Det sistnämnda leder ofta till svåra avgränsningar. Bland dogmatiska nyliberaler framförs ofta kritik om att vänsterorienterade liberaler inte tror på frihet på riktigt, eftersom de inte vill legalisera farliga droger eller avskaffa välfärdsstaten. Men den nyliberala argumentationen slår fel eftersom den utgår från sina egna premisser för att kritisera en slutsats som bygger på helt andra resonemang. Idén att människor själva ska få välja den livsstil de föredrar innebär inte att man bör ignorera den ofrihet som exempelvis tunga droger innebär. Inte heller implicerar den att omfördelning av resurser per automatik är fel.
Men det innebär inte att politiken har som uppgift att tillrättalägga människors liv hur som helst. Rökning går inte att jämföra med heroinmissbruk. Inte heller bör socialliberala politiker läxa upp medborgarna, eller diktera vilken inställning man ska ha till livet. För många folkpartister är detta ibland svårt. Under Almedalsveckan hakade Jan Björklund på den moralistiska trenden och menade att det är en plikt att vara flitig. Birgitta Ohlsson, som spekuleras bli nästa partiledare, är inne på samma spår. Hon lanserade nyligen begreppet ”förväntansliberalism” – en ny version av kravliberalismen – och menar att det är bra att flickor är duktiga.
Förkärleken att pilla och rätta till märks också på det ekonomiska området. I stället för att förespråka ett transparent skattesystem med generella skattesänkningar har man köpt allianslinjen med enskilda reduktioner för branscher man tycker är bra och som folk behöver, exempelvis rut-tjänster.
För att vända Folkpartiets dystra opinionssiffror måste partiet släppa på präktigheten. Därtill bör folkpartisterna rannsaka sig själva. Varje förslag som bygger på att något är gott snarare än rätt är en indikation på att det kanske inte är i linje med partiets ideologi.
Liberalismens styrka är just att den skiljer på det goda och det rätta. Uppfattningen om vad som är gott skiljer sig nämligen mellan olika människor.