Många är de högerdebattörer som varnar för den så kallade PK-elitens dolda dagordning. Den konservativa skribenten Marika Formgren skriver exempelvis att samhällseliten försöker att fostra medborgarna till att tycka rätt (GP 3/8). Eliten anser exempelvis att spädbarns anknytning till sina föräldrar får ge vika för jämställdhet och att heterosexuell kärlek är förtryckande, menar hon. Susanna Mannelin, också hon krönikör i GP, är inne på samma spår. Enligt henne är valfriheten hotad av genusteorier.
Visst kan det säkert vara så att kulturskribenter och de som tycker till i medier hyser åsikter som inte alltid är representativa för befolkningen som helhet. Antagligen är människor i allmänhet inte lika intresserade av genuscertifierade förskolor som dess feministiska förespråkare. Men att måla upp en diffus elit vars åsikter utgör ett hot mot heterosexuella relationer och barnens välbefinnande är bara märkligt.
Det finns världsfrånvända människor som anser att heterosexualitet är kvinnoförtryck. Men de är försvinnande få. Normkritik och hbtq-certifiering är däremot populärt, men hotar det verkligen barns relation till sina föräldrar eller den traditionella familjebildningens existens? Antagligen inte.
Snarare kan normkritik, som får många högerdebattörer att se rött, vara på sin plats ibland. Allt handlar om vilka normer man kritiserar. Den så kallade ”anti-pluggnormen” bland pojkar eller prestationshets hos flickor är exempel på normer som bör ifrågasättas. Detsamma gäller hbtq-certifiering. Det passar alldeles utmärkt på en ungdomsmottagning, och visst är det rimligt att förskolepersonal lär barn att familjer kan se ut på olika sätt.
Att försöka motverka barns användning av orden ”mamma” och ”pappa”, eller propsa på att bibliotek och tandläkarmottagningar ska godkännas av hbtq-utbildade, är däremot att dra de progressiva ambitionerna lite väl långt. Barn kommer antagligen alltid att kalla mamma för mamma, och en patients sexuella läggning är inte relevant för att laga ett hål i en tand. Just därför är de konservativa skribenternas överreaktion så märklig.
För om den heterosexuella kärnfamiljen är en så populär och bra samlevnadsform som genuskritikerna påstår, vore det märkligt om den skulle försvinna på grund av några normkritiska handlingsplaner. Människor kommer inte att ändra relationsmönster efter att ha läst om kommunens likabehandlingsarbete.
Man kan tycka att genuspedagogik och queerteori är onödigt eller fånigt. De föräldrar som anser detta ska ha möjlighet att välja en annan förskola, precis som feministiskt lagda föräldrar har rätt att välja hen-dagis om de vill.
Men att tro att en normkritisk barnbok utgör ett hot mot barns psykiska hälsa är hysteriskt.