Om ni råkar ut för kontroversiella situationer: Försök inte att göra det bättre. Försök i stället att göra det värre!
Rådet kommer från konceptkonstnären Lars Vilks under en föreläsning på en konstskola, och skildras i Niklas Orrenius nyutkomna essäreportagebok Skotten i Köpenhamn.
Samtidigt som man kanske fnissar lite uppsluppet åt Lars Vilks till synes sorglösa inställning är det förstås lätt att inse att en person som beter sig så blir ganska påfrestande i längden. Saken görs inte heller bättre av att det hela tiden har funnits något förbluffande grunt över hans eget förhållningssätt till det svällande konstprojekt som är hans Muhammed som rondellhund.
Det började med ett bidrag till den årliga utställningen på en hembygdsgård. Temat denna gång var ”Hunden i konsten”. Lars Vilks tuschteckningar kombinerade två då aktuella debatter: de danska nidteckningarna av den muslimske profeten Muhammed och de folkliga rondellhundar som spritt sig som en löpeld över Sverige.
Det här var 2007, och dödshoten som följde kommer han att få leva med livet ut.
Man kan reta sig på att han fortsätter att ”göra det värre”, och på hans oförmåga att inse att svallvågorna är höga och når långt utanför den politiska och kulturella elit han har siktet inställt på.
Men det är egentligen inte Lars Vilks detta handlar om, och det står också tydligt om man ser till debatten kring hans verk. Den utgår i stället från en liten grupp religiösa som är så extrema att de anser att alla måste förhålla sig till deras profet på samma sätt som de själva gör. På något annat sätt kan man inte tolka deras reaktioner.
För varför skulle just den muslimske profeten vara undantagen den demokratiska rättigheten att fritt uttrycka sig? I svensk lag begränsas denna endast av sådant som grova angrepp på en faktisk person eller en folkgrupp, och Lars Vilks religiösa satir är ingetdera.
Så varför avkrävs han en ursäkt? Varför har offentliga företrädare för Sverige bett om ursäkt å hans vägnar? Varför bidrar konstvärlden till hans bannlysning så till den grad att han inte ens längre är välkommen att besöka andra konstnärers utställningar?
Efter dödshoten mot Lars Vilks har samhället tagit avstånd – från Lars Vilks. Det är ödesdigert. För i samma ögonblick som man ger efter och böjer nacken befäster man också det "vi" och "de" som är de politiska och religiösa extremisternas livsluft; man säger att de där muslimerna inte är som vi, och att vi därför måste följa deras speciella påbud.
Detta drabbar det stora antal vanliga muslimer som inte alls instämmer med den högljudda klick som utger sig för att vara deras talespersoner. De har, till skillnad från Lars Vilks, inte gjort valet att betrakta hela världen som en scen och sig själva som blott spelare. Inte heller har de något förebyggande polisbeskydd mot hatet, hoten och det rasistiska våldet som riktas mot dem.
Det sista kapitlet i Skotten i Köpenhamn handlar om konststudenten Mahu. Hon är uppvuxen i den islamiska staten Iran, med en familj som rymde både religiösa fundamentalister och regimkritiker. Till Sverige kom hon när hon var trettio år gammal.
Hon berättar om den svindlande frihet hon kände när planet lyfte från iransk mark och hon äntligen kunde ta av sig den slöja hon själv aldrig frivilligt valt att bära, och också om sin förvåning över att somliga av hennes släktingar i Sverige sedan fortsatte att leva som om de befann sig i en diktatur.
Det är Mahus skola Lars Vilks föreläser på när han pratar om att försöka ”göra det värre”, och han beskriver förstås en lekfull lyx som man inte har råd med i länder där myndigheterna inte skyddar en, utan i stället fängslar och dödar en, för sådana provokationer. Men när han säger att islam måste moderniseras nickar Mahu instämmande. Hon vet ju precis vad en sträng, odemokratisk religion leder till.
De som har svårt att förhålla sig till Lars Vilks tuschteckningar kanske bör försöka betrakta dem genom hennes ögon. För hur man ställer sig till protesterna mot Muhammed som rondellhund är faktiskt ytterst svaret på frågan om vilket värde man tillskriver allas rätt till demokratin.
Lisa Magnusson
Vik ledarskribent