Tvärtom. Det är i regel det komplexa i det mänskliga som tilltalar oss. När fiktionen påminner oss om verkliga livet blir skildringarna mer intressanta.
Konstigt nog finns det ändå politiker som blivit kända genom att utmåla muslimer som för alltid främmande och framför allt farliga människor. För dem handlar det aldrig om en muslim som är ett Star Wars-fan och tandläkare, eller en muslim som är Sirius-supporter och skogsägare. För dem är det som om de inte har plats för några andra identiteter än den religiösa och att denna i sin tur inte har plats för andra tolkningar än den mest extrema.
Sådan enfald rimmar illa med vårt samhälles mångfald och vardagliga erfarenheter. Men hur bemöter man den? Kanske genom att påtala det självklara, att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt och att det ibland blir som allra tydligast i extrema situationer.
För några dagar sedan blev en buss stoppad i norra Kenya. Den var på väg till Nairobi från Mandera som gränsar till Somalia. I vanliga fall eskorteras bussar där av polis på grund av hotet från terrorgruppen al-Shabaab. Men nu hade en polisbil gått sönder på vägen och passagerarna fick åka till helgfirandet utan beskydd. Vid Papa City sköts vindrutan i bitar av terrorister som beordrade passagerarna att dela upp sig i muslimer och övriga.
Så har al-Shabaab gjort flera gånger. När gruppen tog hundratals studenter som gisslan på Garissa College University i Kenya delades ungdomarna upp i muslimer och övriga. Många kristna sköts på fläcken, enligt ögonvittnen. Minst 148 personer dog och många fler skadades i det värsta terrordådet i landet på år och dag. Muslimerna skonades.
Kanske var det blodbadet i Garissa som fick en man att försöka fly från bussen. Han dödades. Men de många muslimska passagerarna vägrade den här gången att dela upp sig utifrån religiös tillhörighet. De muslimska kvinnorna gav slöjor till kristna kvinnor för att maskera dem. Passagerarna gjorde klart för männen från al-Shaabab att de antingen skulle behöva döda dem alla tillsammans eller ge sig av.
Terroristerna gav sig till slut i väg och berättelsen spred sig snabbt över världen. Till och med den för en del så förhatliga slöjan kom här att spela en viktig roll för tolerans och dramats relativt lyckliga upplösning. (Två personer utanför bussen sköts till döds.)
Passagerarna på bussen visade prov på exceptionellt civilkurage. Det är verkligen inte alla som är beredda att sätta sina liv på spel för att stå upp för allas lika värde. Men tydligare än så kan det knappast bli att religionstillhörighet är en mycket dålig förklaringsgrund för vilka som stödjer terrorister .
I vår vardag ställs vi lyckligtvis inte inför så extrema utmaningar för att försvara tolerans och medmänsklighet och se individer bortom stereotyper. Desto viktigare då att göra det, i fikarummet, i skolkorridoren, på festen eller på bussen.
Magnus Krantz