Föreställningar om att det som händer bortom våra landsgränser inte berör oss nämnvärt har motbevisats med förskräckelse genom historiens gång.
Årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj från Vitryssland (Belarus), fick andrum från förtrycket i sitt hemland i Göteborg under ett par år på 00-talet. Utan stödet från enskilda städer som bjudit in henne att verka som gäst är det tveksamt om hon hade kunnat skriva sina böcker. Då hade heller aldrig Svenska akademien kunnat prisa hennes ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Uppsala är en av de svenska städer som ingår i det internationella nätverk som erbjuder hotade kulturutövare en fristad. Idén tog form i det Internationella författarparlamentet (IPW) som i mångt och mycket var en reaktion på den fatwa som Irans ayatollah Khomeini utfärdade mot författaren Salman Rushdie 1989. Det var Rushdie som tog initiativ till IPW år 1993, efter att flera algeriska författare mördats.
I dag är det organisationen International Cities of Refugee Network (Icorn) som utgör navet i samarbetet. Sedan 2014 omfattas inte bara utövare av det fria ordet, utan alla konstformer.
I en tid när de juridiska ramverken som utgör fundamenten för de politiska statsgränserna i världen reser allt högre murar fungerar de kosmopolitiska städernas gästfrihet som en påminnelse om upplysta värderingar. Det handlar inte, vilket en del felaktigt försöker göra gällande, om asylpolitik. Fristadsvärdskapet är kulturpolitik i sin bästa form.
Behovet av fristäder är långt större än antalet platser. Fler svenska kommuner och regioner borde sluta upp, men i stället säger många nej, hävdar författaren Peter Fröberg Idling i en TT-intervju. Han hänvisar till Nacka kommun där kommunfullmäktige nyligen röstade ner Miljöpartiets förslag att göra kommunen till fristad. Majoriteten menar att kommunens arbete med flyktingmottagning även kommer författare till del. Men återigen, det handlar inte om asyl, utan om kultur.
Andra motståndare menar att fristadsengagemang ligger utanför kommunernas kompetens och bör betraktas som utrikespolitik. Frågan har prövats förvaltningsrättsligt sedan Moderaterna i Gävle i fjol överklagade kommunfullmäktiges fristadsbeslut. Förvaltningsrätten i Falun gav Moderaterna rätt, men kammarrätten i Sundsvall höll inte med. Det finns alltså inget juridiskt hinder för att vara en fristadskommun.
Förra månaden blir så Gävle till slut världens första fristad för bildkonstnärer sedan kommunen slutit avtal med Icorn. Faktum är att antalet svenska städer som deltar växer. De som tvekar eller överväger att säga nej borde tänka om.
Det är genom att stå upp för demokratiska och humanistiska värderingar som det skapas förutsättningar för att göra världen bättre – och det behövs.
Signerat Magnus Krantz
vik ledarskribent