Den som kontrollerar information har kontroll över samhället. Så har det alltid varit, men i vår tid när kunskap är själva motorn i den globala ekonomin är den maktfrågan viktigare än någonsin. En snabbt växande ström av data flödar fram genom nätverken. Hur de hanteras kan utgöra skillnaden mellan en bättre värld och dystopier som för inte så länge sedan var science fiction.
Ju mer den analoga och digitala världen smälter samman desto fler spår lämnar vi efter oss, när vi handlar, surfar, ringer, umgås i sociala medier eller rör oss på gator och torg.
Våra digitala spår gör det möjligt för företag att läsa av våra preferenser och beteenden och erbjuda oss smarta tjänster och skräddarsydda erbjudanden. Samhällsservicen blir också smidigare när myndigheter satsar på e-förvaltning och vi kan göra allt fler ärenden online.
Men i utbyte för allt detta får vi även en gnagande oro om att allt kan hamna i orätta händer. Tänk på kapade identiteter, hackade lösenord och skandalen på Transportstyrelsen.
På ett djupare plan finns frågan om hur vår syn på personlig integritet påverkas. Dels av att myndigheterna får nya och kraftfulla verktyg för att bekämpa brott, dels för att vi kan lockas lägga band på oss själva i stället för att blomma ut, för säkerhets skull.
Personlig integritet kan låta abstrakt, men vi behöver alla ta oss en funderare på vad vi riskerar att gå minste om. Särskilt i en tid då massövervakning kan presenteras som ”trygghetskameror” och längtan efter säkerhet lockar till resonemang om att den som har rent mjöl i påsen inte behöver vara orolig.Det gäller att våga lita på att ett fritt samhälle har sin styrka i öppenhet, inte övervakning. Det behövs rejäla positionsförflyttningar för att stärka den personliga integriteten – tekniskt, juridiskt och politiskt.
Det är i det ljuset man ska se EU:s nya dataskyddsförordning som träder i kraft i maj (GDPR). Den innebär mycket tuffare regler – och sanktioner – för alla i hela världen som lagrar och behandlar identifierbara personuppgifter om personer inom EU.
Grundtanken är att var och en får mer att säga till om över våra digitala spår.Dataskyddsförordningen utgår från vad som är bra för individer.
Det är väsensskilt från exempelvis den kinesiska cybersäkerhetslagen. I Kina har diktaturen omfamnat tekniska landvinningar för att utveckla en skrämmande kontrollapparat som samlar all tillgänglig information om alla.
Fram till 2020 ska landets 176 miljoner smarta övervakningskameror bli 626 miljoner. Det är en polisstat på steroider.
Kina lyfter fram sin digitaliseringsmodell som ett föredöme. I själva verket är det en mardröm.