Under den största delen av mänsklighetens historia var fattigdom normaltillståndet. Inte ens den lilla eliten levde avundsvärda liv. Sjukdomar slog till när man minst anade och utan att man visste varför. Den som besöker äldre kyrkogårdar märker att barnadödligheten står huggen i sten på de vittrande vårdarna.
Fröet till det välstånd vi känner i dag har bara några hundra år på nacken. Det började gro i Storbritannien under 1700-talet och spred sig sedan över västvärlden. Vid 1900-talets mitt hade levnadsstandarden i väst tjugofaldigats medan resten av världen mer eller mindre stått stilla. Vi fick indelningen i u-länder och i-länder.
I dag är det inte längre meningsfullt att tala om u-länder. En miljard människor lever fortfarande i djupaste fattigdom, men en av vår tids största och mest fantastiska omvälvningar är den markant minskade fattigdomen. Fler kan äta sig mätta, utbilda sig och leva längre och rikare liv.
Förändringen har gått snabbt. Ännu 1981 var mer än hälften av alla människor fattiga. År 2011 hade andelen sjunkit till 17 procent. Även i absoluta tal är det färre personer, trots den ökande befolkningen. Ostasien har kommit längst. Afrika söder om Sahara är alltjämt världens fattigaste region, men även den “hopplösa kontinenten” har tagit språnget. Om femtio år är det fullt möjligt att länder som Kenya är lika rika som Sverige är i dag.
Vår del av världen har fortfarande ett stort försprång, men det pågår en historisk utjämning av inkomstfördelningen. Framgångsformeln finns där för alla som vill tillämpa den. Vissa går till och med så långt som att påstå att fattigdom är valfritt för världens stater.
Så enkelt är det naturligtvis inte. Men de länder som öppnat upp sig för de globala marknadskrafterna har gynnats av det. För att nå framgång på lång sikt krävs dock mer. Ekonomin behöver bäddas in i ett institutionellt sammanhang där kontrakt kan upprätthållas och vanliga människors behov tillgodoses. Annorlunda uttryckt, det krävs en rättsstat och ett demokratiskt samhälle.
På kort sikt kan auktoritära regimer dra nytta av de välståndsbringande krafterna utan att montera ner inhemska hinder, men på sikt hopar sig problemen. Föreställningen om att Kina är dödsstöten för liberala förhoppningar bortser från svårigheterna att upprätthålla den höga tillväxttakten och att den genomsnittliga inkomstnivån fortfarande är mycket lägre i Kina än i väst.
Med det sagt har trenden mot en allt friare värld som varit påtaglig efter det kalla krigets slut avtagit. Demokratins segertåg har bromsat in. Att jämlikhet är ett av samtidens hetaste samtalsämnen visar också att det är skillnad på en utjämning av den globala inkomstfördelningen och utvecklingen inom länder. Världens superrika drar ifrån och det finns en föreställning om att ojämlikheten ökar överallt. Men det stämmer inte. I Latinamerika har jämlikheten ökat i många länder sedan millennieskiftet. Alltjämt påverkar inhemska ekonomisk-politiska val hur nettoutfallet ska bli.
Omfördelning är dock inget svar på den globala jämlikhetsutmaningen. För att den globala utvecklingen ska fortsätta och ta ännu fler människor ut ur fattigdomen krävs fortsatt växande ekonomier och spridande av demokrati. Därför är det så angeläget att frihetens röst förblir stark och att finanskrisens följder klingar av så fort som möjligt. Dagens svaga världshandel och tendenser till valutakrig måste också stävjas.
Den nya världen får många att känna sig vilsna, men vi måste alla inse att välstånd är något som skapas varje dag. Den är ingens födslorätt. Vi får också leva med att tyngdpunkten i världspolitiken flyttar österut och att Europas inflytande inte är vad det var under 1900-talet. Att Sverige gav bistånd till Kina samma år som kinesiska Geely köpte Volvo bär syn för sägen.
Vi får däremot inte förledas att tro att vårt sätt att leva håller på att försvinna. Demokrati, rättsstat och fri ekonomi är den yttersta garanten för ett anständigt samhälle.