När en naturkatastrof raserar tillvaron för människor är vi många som vill sträcka ut en hjälpande hand. Till skillnad från i krig och väpnade konflikter finns det inga sidor att stödja, utan man kan riskfritt ta humanitära hänsyn. Men det lurar andra faror bakom välviljan. Kortsiktighet, till exempel.
Den akuta sök- och räddningsfasen går nu obönhörligen mot sitt slut i Nepal och det mödosamma återuppbyggnadsarbetet tar vid. Den är också en kamp mot klockan. Snart börjar monsunperioden och många står utan tak över huvudet samtidigt som risken för spridning av vattenburna sjukdomar ökar.
Om information och koordination mellan internationella organisationer, de inresta räddningsteamen och lokala myndigheter framstår som avgörande och svår under de första kritiska dygnens sökande efter överlevande, är nog planering och strategi största utmaningen i nästa steg.
Återuppbyggnaden måste ske snabbt, men inte genom att bygga in nya kända risker.
Brist på regler för markanvändning och byggnormer, korruption och maktlöshet gör att människor i fattiga länder löper många gånger högre risk att dö i jordbävningar än andra. I det förödande skalv som drabbade Haiti 2010 dog 11 procent av dem som befann sig i området. I jordbävningen som slog till mot Chile samma år var dödligheten 0,1 procent, trots att det var ett kraftigare skalv. 1994 drabbades Los Angeles av en kraftig jordbävning. 60 personer dog. Det kan jämföras med ett lika kraftigt skalv i Armenien sex år tidigare som skördande minst 25 000 liv.
Jämförelserna visar att det är betydligt mer kostnadseffektivt att satsa pengar på förebyggande arbete än att lägga dem på att minimera skadan när katastrofen väl är ett faktum.
När miljontals människor i Nepal behöver mathjälp, landet sörjer de tusentals och hjälpen inte ens nått fram överallt kan sådana här överväganden te sig fjärran från vardagens nöd. Men det är precis då som omvärlden kan hjälpa till genom att hålla huvudet kallt.
En lärdom av jordbävningen i Haiti är att det inte är mängden hjälporganisationer och volymen i biståndsströmmarna som är bästa måttet på hjälp. Då hade Haiti rest sig igen vid det här laget. Det som hände var i stället dubbelarbete och att mycket pengar fastnade på vägen, utom räckhåll för lokala organisationer och myndigheter, i företag eller organisationer i de hjälpande länderna.
Återuppbyggnaden i Nepal kommer att bli svår under alla omständigheter på grund av brist på kapital, försäkringar och tillgång till marknader. Men om de hus och områden som reser sig ur ruinerna kan byggas för att motstå framtida jordbävningar kan faktiskt något gott komma ur katastrofen. Men då måste resurser och samarbeten knytas till rätt saker, vilket inte alltid är det som är mest uppseendeväckande. Klarar omvärlden av det?