Är pensionssystemet båg? Det hävdar tv-profilen Elisabet Höglund. Hon skrädde inte orden i Expressen nyligen. ”Det här är den största bluff som det svenska folket har blivit utsatt för”.
Om det påståendet kan man bara säga en sak. Det stämmer inte.
Elisabet Höglund har en gedigen bakgrund som både politisk reporter och ekonomijournalist, men när hon går till storms mot en jämförelsevis mager ekonomisk tillvaro på äldre dagar åker de analytiska glasögonen av. Det är känslor för hela slanten.
Det är en sak att känna frustration över att den allmänna pensionen inte räcker lika långt som man hoppats på, vilket Elisabet Höglund och många med henne gör. Men det är en annan sak att döma ut systemet. Det om något är att bluffa.
Elisabet Höglund är inte ensam om att gå hårt åt de allmänna pensionerna. Aftonbladets ledarsida gjorde nyligen den inte helst smakliga parallellen mellan de orangea kuverten och hotbrev. Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg från det fackliga idéinstitutet Katalys kallar i en debattartikel i DN pensionssystemet för både ohållbart och orättfärdigt.
I själva verket bygger det allmänna pensionssystemet på sunda principer. Hur mycket man får ut i pension beror på hur mycket man har arbetat under sina yrkesverksamma år. Dessutom har systemet den inte helt oväsentliga fördelen att inte lova mer än det kan hålla. Till skillnad från i många andra OECD-länder finns det inga gigantiska gap mellan löften och avsatta pengar.
Systemförsvar är otacksamt. Pension handlar ju till sist om villkoren för vanliga människor. Ska de äldre som vänder på slantarna i affären eller de som oroar sig för framtidens levnadsstandard verkligen känna sig nöjda med att det går bra för statsfinanserna? Till och med budgetsaneraren och förre statsministern Göran Person sade i SvD i våras att vi har världens bästa pensionssystem ”men med den lilla defekten att det ger för små pensioner”.
Är det så illa? I fjol visade statistik från Eurostat att 18,2 procent av svenskarna över 65 år 2015 hamnade under EU:s gräns för risk för fattigdom, vilket definieras som 60 procent av medianinkomsten. Det är alltså ett relativt mått som gör att fler kan omfattas av det utan att de har fått absolut sett mindre konsumtionsutrymme.
När man pekar på pensionärernas villkor är det också viktigt att se helheten. Den allmänna pensionen är bara en del. Nio av tio löntagare har tjänstepension. Många har privat pensionssparande eller andra finansiella tillgångar. Av den generösa insyn i privatekonomin som Elisabet Höglund valt att ge allmänheten framgår att hon avstått från privat pensionssparande och nu måste ta av sina vanliga besparingar. Varför det skulle vara fel är ganska svårt att förstå. Hela ansvaret för privatekonomin på ålderns höst kan inte vila på det offentliga.
För att underlätta livet för de pensionärer som varit hemma med barnen, arbetat deltid eller gjort andra livsval som lett till färre pensionsinbetalningar finns bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Att höja dem är mest träffsäkert för att nå de utsatta pensionärerna.
I Swedbanks aktuella pensionsrapport kan man läsa att den som går i pension i år får omkring hälften av sin lön i allmän pension. Om man har tjänstepension hoppar den upp till ungefär 60 procent. Men dagens tjugofemåringar kan bara räkna med 40 procent i allmän pension om de slutar arbeta på sextiofemårsdagen.
Att den allmänna pensionen tunnas ut beror på att medellivslängden ökar. Pensionen ska alltså räcka längre. Det bästa sättet att parera det är att höja pensionsåldern. Det är inte populärt hos alla, men ter sig ofrånkomligt.
Alla incitament som gynnar den så kallade arbetslinjen är viktiga för det allmänna pensionssystemet. Därför är motsättningen mellan jobbskatteavdrag och beskattning av pension falsk. Av samma skäl var det fel av regeringen att göra det mindre gynnsamt för seniorer att arbeta extra genom återinförandet av den särskilda löneskatten.
Pensionssystemet uppmuntrar och belönar arbete. Det är hela poängen.