I lördags höll den främlingsfientliga Pegida-rörelsen en demonstration framför centralstationen i Köln. Den slutade i tumult mellan våldsamma grupper och polis på samma plats där skräckslagna kvinnor fick springa gatlopp på nyår för att komma undan hotfulla grupper av påverkade män.
Under helgen har också antalet anmälda brott under nyårsnattens kaos fördubblats från siffran 170 till 379. Fyrtio procent handlar om sexuella trakasserier. Ett trettiotal misstänkta män är identifierade. Av dem uppges ett tjugotal vara asylsökande.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta bilden av gärningsmän som ser ut att komma från Nordafrika och Mellanöstern. Men det är här det gäller att inte hoppa på det främlingsfientliga tåget. En persons utseende eller påbrå bestämmer inte hennes handlingar.
Helgens tumult väcker knappast debatt om våldsbenägenheten hos personer med ”tyskt utseende”. I nyhetsrapporteringen kan man läsa om hur ”bråkstakar” varit i farten. Det är inte första gången. Hösten 2014 startade tusentals huliganer och högerextremister – också de med ”tyskt utseende” – kravaller i Köln. De kastade sten mot polisen, skanderade rasistiska slagord och jagade människor. Polisen var då liksom nu tvungen att använda pepparspray och vattenkanoner för att återställa ordningen.
Med det sagt är det i dagens samhällsklimat ofrånkomligt att nyårsnattens brottsvåg i Köln kommit att brytas mot flyktingdebatten. I mindre nogräknade ”medier” skuldbeläggs flyktingar utan urskiljning. Men det bör inte spela någon roll är om en förövare är asylsökande, invandrare eller har förfäder som bott i Tyskland sedan de första stenarna lades till Kölnerdomen. Det är brott som ska straffas och brott begås av individer.
Förbundskansler Angela Merkel och hennes parti CDU öppnar nu upp för att migranter, asylsökande och flyktingar som begår brott ska kunna utvisas även om de bara döms till villkorligt straff, inte som nu fängelse. Det är en signalpolitik som inte får äventyra rättssäkerheten.
Det finns två stråk i de senaste dagarnas debatt som är intressanta. För det första frågan om gärningsmännens utseende fick medier, politiker och polisen att inledningsvis släta över brottsvågen i missriktad välvilja. För det andra frågan om hur jämställdheten påverkas av att det kommer många asylsökande män från länder med utbredda traditionella värderingar.
När det gäller att ”släta över” så finns goda skäl till att inte rapportera etnicitet i nyheter om brottslighet, eftersom det oftast saknar relevans. Det vi vet är att polisinsatsen var ett misslyckande. Hanteringen fördröjde rapporteringen till media. När informationen väl fanns blev händelsen en jättenyhet.
Den andra frågan är både mer intressant, eftersom den rymmer så många fallgropar. Det är sant att länderna i Mellanöstern enligt seriösa värderingsstudier på samhällsnivå skiljer sig markant från exempelvis Sverige och Tyskland. Det leder i bland till kulturkrockar mellan människor.
Men apropå sexuella trakasserier och jämställdhet, låt oss inte glömma den svenska debatten om brist på samtycke. Ett samtal till en kvinnojour kan också lätt punktera eventuella vanföreställningar om att det blågulaste Sverige skulle vara fritt från patriarkalt översitteri. Detta handlar inte om att relativisera eller förringa nyårsnattens vidriga brott, utan om ett nödvändigt perspektiv att ha med sig i dagens samhällsklimat.
Många kvinnor – och män – från länderna som nämns i debatten omfamnar helhjärtat vårt samhälles frihet just på grund av egna erfarenheter. Jämställdhetskamp förs också i de mest konservativa länder.
De andra personerna då? I ett reportage i New York Times från december säger en man från ett icke namngivet land på Afrikas horn i Norge att han först var chockad över att se lättklädda kvinnor som dricker alkohol och pussas. Han deltog i ett frivilligt program syftande till att lära nyanlända män sociala koder och värden i det nya landet. Många kan behöva det. Tydliga signaler är viktiga. Brott ska alltid beivras. Men blanda inte ihop den frågan med rätten att söka asyl.