Hundra år senare har det ryska samhället ännu inte gjort upp med detta turbulenta år i historien.I Ryssland var 1917 året som började med en revolution som spred hopp och lade grunden för demokrati, men slutade med bolsjevikernas statskupp som blev upptakten till diktaturen som föll först 1991. Hundra år senare har det ryska samhället ännu inte gjort upp med detta turbulenta år i historien.
Inledningen av 1917 var bister i den ryska huvudstaden Petrograd. Första världskrigets käftar rev och slet i samhället. Tsar Nikolaj II:s krigsföring var kaotisk. Sex miljoner soldater hade redan fått sätta livet till, skadats eller försvunnit. De miserabla livsvillkoren på hemmafronten gjorde människor allt mer desperata och bristen på spannmål fick det att jäsa i stad och land. Den tondöva regeringen utfärdade förbud mot att baka och sälja kex, småkakor, bullar och piroger.
Rykten yrde som snöflingor i huvudstaden. Många handlade om var den tyskfödda tsaritsan Alexandras lojalitet egentligen låg. Bland folket fanns en utbredd längtan efter fred och ett slut på alla hopplösa umbäranden.
På internationella kvinnodagen – 23 februari enligt den julianska kalendern – tågade kvinnor ut från fabrikerna i Petrograds industrikvarter. En strejkvåg svepte över staden och några dagar senare tågade hundratusentals personer på gatorna. Det var arbetare, men också tjänstemän, lärare och studenter. Sedan anslöt sig tiotusentals soldater från Petrogradgarnisonen till protesterna. 27 februari begav sig skarorna till Tauridpalatset som var sätet för tsarens devota Duma.
Sedan gick det fort. 2 mars övertalades tsaren att abdikera, vilket blev slutet på 300 år av Romanovdynastins maktfullkomliga styre. En provisorisk regering inrättades och lade fram ett radikalt demokratiskt program med fri- och rättigheter och allmän rösträtt.
Om detta hade varit hela den ryska revolutionen skulle 1900-talets brutala historia kunnat se annorlunda ut. Men så blev det inte. I Zürich tog exilryssen Vladimir Iljitj Uljanov emot nyheterna från Ryssland som en elektisk stöt. ”Svindlande!” och ”Otroligt oväntat!” lär han ha skrikit och hade sedan bara en tanke i huvudet: Resa tillbaka och etablera proletariatets diktatur. Uljanov har gått till historien känd under sitt revolutionära namn: Lenin.
Under månaderna som följde på februarirevolutionen pågick en maktkamp mellan den provisoriska regeringen med liberaler och moderata socialister och Petrograds arbetar- och soldatsovjet. Arbetet med att bygga upp fungerande demokratiska institutioner och genomdriva reformer blandades med otåliga krav på fred, bröd och jord. De socialistiska krafterna stärktes av att regeringen under ledning av Aleksandr Kerenskij inte tog Ryssland ur kriget.
Tyskland lät Lenin och hans revolutionära följe resa genom landet i det ”plomberade tåget” som förde honom från Schweiz genom Tyskland till Sassnitz, sedan vidare från Trelleborg via Stockholm till Haparanda och Torneå och vidare in i det egentliga Ryssland och Petrograd. Det tog några månader, sedan hade bolsjevikerna störtat regeringen i en statskupp som under årens lopp förhärligades till oigenkännlighet i den sovjetiska propagandan. Oktoberrevolutionen överskuggade helt februarirevolutionen.
Hundra år har gått sedan demokratin sköts i sank i Ryssland. Lenin avslutade kriget, men bara för att starta ett hänsynslöst inbördeskrig. När han dog 1924 ersattes han av Stalin som tog Lenins terror till hittills oanade vidder med tvångkollektiviseringen av jordbruket och trettiotalets Stora terror. Lenin ligger fortfarande balsamerad i mausoleet på Röda torget i Moskva, om än utan hedersvakt, som för att nästan övertydligt illustrera att samhället inte gjort upp med historien.
President Vladimir Putin är ingen vän av Lenin eller några revolutioner. Därför har hundraårsminnet av revolutionsåret inte fått någon framträdande plats i Ryssland i år. Putins regim använder sig av Rysslands brokiga och ofta tragiska historia för att skapa en tillrättalagd bild av kontinuitet och storhet, från tsarens pompa till Stalins starka stat över ryskortodoxa kyrkans konservatism.Under Sovjettiden var minnet av Oktoberrevolutionen 7 november årets viktigare högtid. I dag har den fått ge vika för Segerdagen 9 maj, då Röda armén besegrade Nazityskland. I fjol hölls en stor parad i Moskva 7 november för att minnas när soldaterna marscherade till fronten 1941. Så kan också historien hanteras.