Hon har samordningsansvaret i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare och presenterade häromdagen en ”viljeinriktning” tillsammans med den nationella samordnaren Martin Valfridsson. Den lyder att det är bättre att skänka pengar till svenska hjälporganisationer som bistår på plats än att stoppa pengar i pappersmuggarna.
Om syftet är att det ska komma färre personer till Sverige som på olika sätt försörjer sig i gatumiljön så är rekommendationen nog den rätta. Men det är inte alls lika säkert att som barn-, äldre- och jämställdhetsminister Regnér hävda att de pengar som skänks till organisationerna gör bäst nytta för dessa människor.
En som inte håller med om det är journalisten Aaron Israelsson som har varit chefredaktör på gatutidningen Faktum och nu håller på att starta en liknande tidning i Rumänien. I en artikel i Dagens Samhälle säger Israelsson att det är en slående konstrast mellan orter i Rumänien där tiggarna på våra gator och torg sänder hem pengar till och dem där hjälporganisationerna verkar:
”I områdena där befolkningen tagit saken i egna händer är husen nybyggda, de har lyckats dra in el och vatten, barnen och vuxna har nya och ordentliga kläder och man ser inte samma typ av allvarliga sjukdomar.”
Det är en intressant observation. Det går naturligtvis att invända att mer skulle ha hänt i de andra orterna om hjälporganisationerna fått de pengar som gått direkt till tiggarna. Men det är inte säkert att träffbilden hade varit bättre.
I de internationella kapitalströmmarna för utveckling överskuggar remittenser biståndet. Det handlar om pengar som personer som försörjer sig i utlandet sänder hem till familjen. Fördelen med sådana pengar är att de går raka vägen till de behövande, bortsett från de avgifter som tas ut av en mellanhand för att överföra pengar. Även om sådana avgifter kan vara höga så kan de blekna i jämförelse med de administrativa kostnader som hjälporganisationer har. De är också oberoende av det ofta trendkänsliga villkorsställandet som kommer med statligt utvecklingssamarbete eller hjälporganisationers arbete.
I den tidigare refererade artikeln i DN säger Åsa Regnér att hon anser att situationen med människor som sitter utanför mataffärer eller andra ställen och ber om pengar är ohållbar och ovärdig. Men det är inga invändningsfria påståenden.
Vi ser tiggarna överallt, tycks det som. Men det handlar bara om 4 000–5 000 personer i hela landet. De flesta kommer från Rumänien och Bulgarien. Många är romer. De är här tillfälligt för att försörja sig.
Fattigdom är ovärdig. Fattiga människor får däremot i våra ögon den värdighet som vi tillerkänner dem. Om syftet är att hjälpa dem kan det inte vara ett övergripande mål att färre ska komma hit.