Listan över platser där asylboenden brunnit i år börjar bli oroväckande lång.
I vissa fall, som i Gusum 22 maj, tyder inget på att branden var anlagd. Men 19 juni kastades brandbomber mot ett blivande asylboende i Filipstad. 19 augusti påträffades flera sopsäckar med brandfarlig vätska vid ett asylboende i Arboga. Tre dagar tidigare brann kors vid ett asylboende i Malung.
Totalt handlar det om fjorton fall i år där elden har härjat. De många fallen under de senaste veckorna gör situationen extra allvarlig. Polisen talar om mönster, men är noga med att inte dra några förhastade slutsatser om samband. Det är klokt. Statsminister Stefan Löfven (S) talade i går om en skrämmande utveckling som skapar oro. Det är mindre klokt. Han borde ägna sig åt att förklara vad som behöver göras för att stävja oron, snarare än att uttrycka den.
På den mest praktiska nivån kan man fråga sig om det är klokt att göra avkall på brandskyddet, så som Migrationsverket gjort i sin senaste direktupphandling av tillfälliga asylboenden. Anledningen är brist på lämpliga lokaler, men just brandskydd är av naturliga skäl inget att ta lätt på.
Bevakningen av landets asylboenden är en annan fråga som behöver redas ut. Det säger sig självt att polisen inte kan göra allt. Efter söndagens uppmaning från polisens nationella operativa avdelning (NOA) om att polisregionerna borde ägna sig åt sådan tillsyn när de inte arbetade med prioriterade uppgifter är det bra om kommunernas ansvar blir tydligare. Människor som bor på asylboenden har rätt att känna sig trygga. Polisens främsta bidrag är att förhindra brott och se till att de skyldiga inte kommer undan.
Den största utmaningen är den som alla kan bidra till: att hyfsa tonläget i samhällsdebatten. Historikern Heléne Lööw som har studerat attentat mot flyktingförläggningar under 1980- och 1990-talet, när många människor kom hit från krigets Balkan, ser paralleller. De som begick brotten då var inte i första hand personer ur den organiserade främlingsfientliga miljön, utan människor som tolkade hätska stämningar i lokalsamhället som att de hade stöd för sina gärningar.
I dag har sådana stämningar flyttat ut på nätet. Bränderna prisas på främlingsfientliga sajter och i mindre nogräknade kommentarfält. Det som sägs där förtjänar inte att återges här, men de illustrerar svart på vitt att de otäcka karaktärsdrag som dessa personer tycker sig se hos alla utlänningar i själva verket finns hos dem själva.
I det här sammanhanget går det så klart inte heller att bortse från att den främlingsfientliga retoriken i och med SD har flyttat in i demokratins finrum. Det har förskjutit gränserna för vad som går att säga. När partiets företrädare talar om att Sverige är hotat av flyktingar skapar de en brandfarlig atmosfär av intolerans.