När stjärnbaneret hissas vid ambassaden i Havanna är det en tydlig markering om att det råder nya tider. Flaggan halades 1961 när relationerna mellan Washington och Havanna blev bottenfrysta.
Symbolik och historiens vingslag i all ära. Vare sig USA eller Kuba förväntar sig friktionsfria dagar framöver. Det gör inte heller de kubaner som drömmer om att få leva i en demokrati.
Kuba är fortfarande en hårdför diktatur som förvägrar människor grundläggande fri- och rättigheter. Revolutionären Fidel Castro blir nittio nästa år. 2008 lämnade han över presidentposten till sin yngre bror, den 84 årige Raúl Castro. Så vitalt är det politiska systemet.
Det kommunistiska systemet hölls under flera år under armarna av Venezuelas oljeekonomi. Inte längre. Den venezuelanska vänsterpopulismen har halkat omkull på det låga oljepriset och konsekvenserna märks i sinande kapitalströmmar till Kuba. Några genomgripande ekonomiska reformer har aldrig genomförts i praktiken. Det sätter den nattståndna ideologin stopp för.
Den största förtjänsten med att relationerna mellan USA och Kuba tagits upp igen är att regimen i Havanna får svårare att skylla samhällsproblemen på den stora grannen i norr. Men de kubaner som naturligtvis ser igenom propagandan behöver få omvärldens stöd för att åstadkomma verklig förändring.
Erik Jennische och John Stauffer i Civil Rights Defenders skriver i Sydsvenskan (2/8) att EU bör ställa några principiellt viktiga krav på Havanna i förhandlingarna som ska leda fram till ett avtal om politisk dialog, bistånd och handel. De är ratificering av de grundläggande internationella människorättskonventionerna; att ha samma skrivningar om mänskliga rättigheter i ett avtal med Kuba som EU redan har med sex länder i Centralamerika; garantera inflytande från civilsamhället i förhandlingarna och krav på att europeiska företag ska få anställa egen personal i Kuba, utan att gå via det statliga systemets monopol.
Om EU ställer de här kraven skickar unionen en viktig signal om att ekonomiska lättnader och ökade kontakter med Kuba inte handlar om att stödja regimen, utan folket. Det skulle ge stöd till alla oberoende journalister, fackföreningsmänniskor, människorättsaktivister och oppositionella som regelmässigt trakasseras och arresteras.
I samband med att USA:s president Barack Obama tillkännagav den nya Kubapolitiken frigavs 53 politiska fångar i Kuba. Men det betyder inte att situationen har förbättrats. Sedan april i år har deltagarna i den Sacharovprisbelönta organisationen Damas de Blanco hotats och misshandlats vid varje söndagsmanifestation. Många andra dissidenter har också fått känna på det brutala förtrycket.
Så gärna fler investeringar och mer kontakter med Kuba, så länge man inte med det menar regimen utan det hårt prövade kubanska folket.
Magnus Krantz
vik ledarskribent