Moderaternas reformgrupp för migrationsfrågor vill skärpa straffen för att med uppsåt eller av oaktsamhet vistas otillåtet i Sverige. Det ska kunna leda till fängelse, skriver talespersonen Johan Forssell i Svenska Dagbladet.
Förslaget är ett exempel på en hårdnande attityd mot människor i skuggsamhället. Moderaterna vill även förlänga tiden för när utvisningsbeslut som av någon anledning inte går att verkställa upphör att gälla, från dagens fyra år till tio. Syftet är att ingen ska känna sig lockad att gå under jorden och bida sin tid. De som inte kan återvända på grund av skäl de själva inte rår över ska alltså behöva vara i en decennielång limbo, för säkerhets skull.
Ett annat exempel är förslaget från Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i våras om att det vore bra att kunna sätta fotboja på personer som fått avslag på sin asylansökan om de kan anses utgöra en säkerhetsrisk. Man skulle alltså inte behöva ha gjort sig skyldig till någon brottslig handling. Lika bra att slå till, för säkerhets skull, tycks vara mottot.
Sådana här utspel lämnar en fadd eftersmak. Det torde vara en försvinnande liten del av de människor som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige som är farliga för sin omgivning eller till och med när terrorplaner. Det finns dessutom myndigheter som inte gör annat än att arbeta med att förebygga och bekämpa sådana hot och de använder inte förebyggande fotbojor.
Vad skuggsamhället egentligen handlar om är människor som kommer från länder utanför EU och resten av västvärlden och som arbetar och sliter till usla villkor och löner som städare, på byggen eller i andra tunga arbeten. En del har fått avslag på sin asylansökan och gått under jorden. Andra har kommit hit utan att alls ge sig till känna för myndigheterna. Gemensamt är att de inte finner någon annan utväg än att stappla sig fram i skuggorna.
Moderaterna anser att någonting måste göras eftersom skuggsamhället ”är inhumant och innebär svåra förhållanden och social utsatthet”. Så långt är det lätt att instämma och se en röd tråd till arbetet med att bekämpa utanförskapet. Men sedan uppstår en stor reva. Genom att lägga all kraft på att de utsatta ska ut ur landet till varje pris framstår omsorgen om deras väl och ve som något klen. Många stannar ju för att alternativen är så mycket sämre.
Kanske är det den gamle socialdemokraten Ernst Wigforss ord som inspirerar de som tror att problemen försvinner på andra sidan gränsen? ”Fattigdomen fördrages med jämnmod av alla när den delas lika av alla”. Men i dagens globala värld kan de som lever i fattiga länder se hur andra har det. ”Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd”, fortsatte Wigforss.
Det är nog så att strävan efter lycka alltid kommer överskugga risken för straff.