De som lyckliggörs av ”oss”. Antingen ledsna (innan de fått bidrag) eller jätteglada (sedan de fått hjälp). Ofta är de människor från ett afrikanskt land som klumpas i hop till ”afrikaner”. Och personerna i biståndsorganisationernas annonser har aldrig namn.
Men inte heller nyhetsartiklar presenterar alltid afrikaner med namn. Biståndsorganisationen We Effects årliga undersökning visar att fyra av tio afrikaner som är med på bild i svensk biståndsrapportering får sitt namn publicerat i anslutning till artiklarna. Så gott som alla vita personer på bild presenteras med namn.
Detta är en förbättring. 2014 var bara 13 procent av afrikanerna i bild namngivna. Det betyder att redaktionerna i Sverige är medvetna om den avhumaniserade anonymiseringen, och att de jobbar med problemet.
Vi ser oss gärna som väl medvetna om rasism och diskriminering, och Sverige som ett land som ryckt upp länder ur fattigdom. We Effects chef Anneli Rogeman beskriver Costa Rica som ett fattigt land som blivit rikt tack vare svenskt bistånd. Längre än så går inte analysen. Men varför var Costa Rica så fattigt förut? Till öns plantager fraktades tillfångatagna västafrikaner, packade i slavskeppens lastrum. De slet ihop ett kapital som gav industrierna i Europa – även Sverige – en kickstart. När slaveriet avskaffades kompenserades slavägarna för sin ”förlorade egendom”. Denna före detta egendom hamnade själv i djup fattigdom.
Släkten hemma i Senegal såg jordbruk, manufaktur och demografi sönderslagna av flera seklers slavhandel. Sedan kom kapplöpningen om Afrika och den europeiska kolonialismen.
Att fattiga människor har ”oturen att födas på en annan plats” (underförstått än Sverige?), som Anneli Rogeman uttryckte det, klingar därför chauvinistiskt och historielöst i mina öron. Inte heller borde vi 2017 behöva få förklarat för oss att ”de” är precis som ”vi”.
Det är bra att SVT:s och TT:s bildredaktioner vill hitta exempel på invånare som är aktiva i hjälparbete, och inte bara européer – i själva verket är det väl mest invånare som är det. Frågan är varför det är svårt att hitta en somalisk hjälparbetare på bild.
Antalet offerbilder ökar nu i svältens spår. Vad seminariet talade lite om, men som medier måste tänka mer på, är integritet. Jämför den uppslitande rättsprocessen i Sverige, när att ett tv-bolag visat ett kort inslag med en döende man, med alla närgångna filmer på sjuka, skadade och döda i Afrika. Hur många av dem och deras familjer är tillfrågade?
Panelsamtal får lätt ovanifrånperspektiv, även om syftet är det motsatta. Den enda närvarande afrikanen på We Effects seminarium fanns som bild på väggen med texten ”Jag heter Alice Wanjiku”. Hon har namn, men varifrån är hon? Vad tycker hon? Tänk om hon hade kunnat vara med i panelen, åtminstone via Skype?