Det finns tunga skäl för allianspartierna att snickra på minst en plan B inför valet 2018. 2006 var alliansen högst nödvändig, då socialdemokratin höll på att bli något slags svensk samhällsnorm.
Men alliansen består av partier med olika ideologier och program. Ett långvarigt samarbete urholkar främst de mindre partierna och suddar ut ideologierna. Alltför mycket kohandel och självspäkning i syfte att nå makt kan vara förödande.
Se bara på S-MP-regeringen. Miljöpartiet tvingas till ständiga justeringar och dramatiska kovändningar. Partiet krymper stort, Vänsterpartiet växer. (Med en S+V-regering hade situationen troligen varit den omvända.)
I september i år sökte partiledarna för Moderaterna, Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna i en gemensam artikel mandat för att bilda en ny alliansregering 2018. De lovade att utveckla politiken, ”var för sig och gemensamt”.
Genast reser sig nästa fråga. Är alliansens partier 2018 desamma som 2006?
Grillpartyt i Maramö 2013 ledde till att bevakande medier hånades och sågades för att de nappat på billigt korvbete. Men grilloset var ändå ingen dimridå. Här fanns en hygglig stadga hos partiledarna, enskilt och tillsammans. Deras etiska kompasser tycktes i alla fall inte flacka dramatiskt mellan olika poler.
Juni 2016. M, S, MP och SD säger ja till en ny asyllag, som placerar Sverige på EU:s lägstanivå. KD och L lägger ned sina röster. C och V röstar nej. M meddelar att de, liksom Sverigedemokraterna, vill gå ett steg längre om de vinner valet 2018: lagen om tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav på anhöriginvandring ska permanentas. ”Vi står inför en systemkollaps”, hade Jimmie Åkesson (SD) tidigare sagt. ”Om man inte agerar väntar någon form av systemkollaps”, ekade Anna Kinberg Batra (M). Samma dag, i november 2015.
Även KD har gjort en högergir. Väljarna har svarat med att placera partiet långt under fyraprocentsspärren. Att KD tar sig upp och över till nästa val är inte givet.
Det är svårt att se Anna, Ebba, Jan och Annie mysa framför korvgrillen vintern 2018. Hur mycket mer vågar M närma sig auktoritära, rasistiska SD? M-väljare som redan gått över till SD tycks ju hålla fast vid det ”pålitligare” originalet, samtidigt som liberala moderater har hittat en ny hamn hos Annie Lööf.
Kompasserna måste kalibreras. S har historiskt gjort upp med L och C i stora politiska beslut. Om vi utgår från att alliansen är körd, är väl en regering med S, MP, L och C mer realistisk och trovärdig än en förening mellan de krympande jättarna S och M. Eller skulle kanske en liten vågmästarregering (C+L) vara ett välgörande reningsbad för demokratin, ideologierna, partierna - och politikerna själva?
Alla scenarior måste upp på bordet. Alla utom de som skulle inskränka demokratin i ”folkets” namn.
Maria Ripenberg
Ledarskribent