Den amerikanska journalisten och författaren David Brooks gjorde i tisdagens DN ett försöka att definiera trumpismen. Är den en auktoritär, ”repressiv kleptokrati” som regimerna i Ungern och Polen? Eller innebär den stagnation och korruption, en depraverad sörja av tweetar och mot-tweetar? Eller är Trump bara en pajas i en anarki av inkompetens? Oavsett vad sår trumpismen fröna till sin egen undergång.
Ett sätt att få en antydan om den trumpistiska dödsdansen är att ta en titt på Trumps äventyr i Skottland. Han har själv sagt att just detta förebådade hans kamp för presidentposten i USA. I en kolumn med rubriken ”Hur Skottland kommer att hjälpa mig att bli president” skriver han: ”Skottland är redan vunnet — och det kommer även USA att bli.”
I själva verket har Trump redovisat miljontals dollar i förlust för sitt golfarparadis. För skottarna är hela historien ett plågsamt fiasko. Det senaste decenniet har Trump ägnat sig åt att bekämpa egnahemsägare, buffla sig genom planprocesser, förarga lokalpolitiker och stämma den skotska regeringen.
Donald Trumps mamma Mary Anne MacLeod växte upp i Yttre Hebriderna som dotter till en fattig fiskare med tio barn. 18 år gammal kom hon till Amerika — enligt mexikanska medier som ”illegal invandrare” i jakt på ett bättre liv.
Hennes son kallar sig skotte — och Skottland finns för honom att ”erövra”. År 2006 lyckades Trump övertyga skottarna om att hans ”Trump International Golf Links” utanför Aberdeen skulle revolutionera regionens ekonomi. En lokaltidning beskrev projektet som lika historiskt som oljefynden i Nordsjön, och Trump utnämndes till ”global affärsambassadör för Skottland”.
Hans golfresort skulle få två 18-hålsbanor och lyxhotellet med 450 rum inrymmas i ett hus som ser ut som Downton Abbey. Därtill skulle uppföras ett centrum för gräsmatteforskning (!) samt hundratals semesterbostäder. Trump lovade vid en presskonferens att satsningen skulle berika den lokala ekonomin med miljontals dollar och generera upp till 7000 jobb.
Ett drygt decennium senare finns här en enda golfbana. Klubbhuset rymmer 19 övernattningsrum och restaurang. Antalet anställda är 150.
Det bidde alltså bara en tumme. Men den tummen har kostat många skottar pengar, möda och tårar. Trump hade lovat lokalbefolkningen — människor med samma bakgrund som ”folket” han säger sig brinna för i USA — en 20-procentig värdestegring på deras bostäder. I stället, när han 2008 fick grönt ljus för projektet, började ett helvete för hans grannar. När de vägrade sälja till Trumps anbud försökte han expropriera deras hem. Han kallade nu gårdarna ”slum” och en bonde påstods leva ”som en gris”.
Paret Munro fick sin gård dold bakom en två våningar hög vall. Familjen Milne blev påprackad ett nytt stängsel av Trump, som sedan skickade räkningen. Och inte nog med det. De hade i sin gamla kustvaktarbostad alltid njutit av en vidunderlig havsutsikt. En dag doldes havet bakom en rad höga träd. Trump hade skickat sina arbetare på planteringsuppdrag.
Själv stämde Trump Skottland för de vindmöllor som sedan tidigare planerats utanför kusten, eftersom de skulle förstöra hans utsikt.
När president Trumps första inreseförbud blev känt i år berövades han genast sitt gamla skotska affärsambassadörskap. Dessutom drog Robert Gordon University i Aberdeen tillbaka det hedersdoktorat (!) som han fått 2010. Två av hans grannar reste mexikanska flaggor på sina gårdar.
Suzanne Kelly, som tidigare organiserat en namninsamling mot Trump, sade i somras enligt Washington Post att den respekterade affärsmannen är en illusion: ”Ingen vill ha honom här… Han vägrar att se och acceptera verkligheten.”
Själv insisterar Trump på att han har skapat något magnifikt — den bästa golfbanan i världen. Det finns, följdriktigt, en diskrepans mellan redovisade storförluster och påstådda intäkter.
Om nu projektet i Skottland är en förlaga till presidentskapet i USA vet vi ju hur det kommer att sluta.
Maria Ripenberg
Ledarskribent