Det kan vara en god utgångspunkt att minnas det, varje gång vi läser en nyhet. Särskilt där nyheter florerar utan kontroll av ansvariga redaktörer. Som i sociala medier. Om någon hade sagt samma sak som publiceras i en text kanske vi bara hade utbrustit: ”Du ljuger!” Men nu står det där, svart på vitt.
Många av oss har fostrats i en tradition där texter i maklig takt passerat lektörers och redaktörers nålsögon. Synats och nagelfarits samt, om de publicerats, försetts med källor, copyright och ansvariga utgivare. Visst har faktafel kunnat slinka in ibland, och kanske gillar vi inte alltid vad vi läser. Men vi har kunnat ställa höga krav på textens faktamässiga trovärdighet.
Den seriösa, professionella journalistens ursprungliga uppdrag är att, opartiskt, samla in fakta och utsagor från så många sidor som möjligt, så att läsaren själv ska kunna ta ställning. Det bygger på ett starkt förtroende. Men inte minst sociala mediers otydlighet om texters ålder, status, sammanhang, syfte och avsändare har ruckat på trovärdigheten och försvårat källkritiken.
Är texten åsiktsdriven eller opartisk? Är källornas primära, sekundära eller tredjepartskällor? Kan jag värdera källorna själv? Om den primära källan är falsk, vad händer med resonemanget då? Kan halva berättelsen vara sann, halva halvsann?
Vi har alltså skolats i att reflexmässigt lita på det tryckta ordets trovärdighet. Vi brister dock alla i källkritik och har alltid så gjort. Hur ofta söker vi själva upp primärkällan – eller andra relevanta men åsidosatta källor?
I dagens störtflod av texter kan vem som helst irra bort sig. Genom att bygga vidare på en verklig händelse kan den rena lögnen lura betydligt fler. Syftet kan vara politiskt – att skapa motsättningar, sprida rasism, destabilisera samhället – eller bara att tjäna pengar. Som skolpojkarna i Makedonien som blivit smått förmögna på alla ”klick” som deras fabricerade fake-nyheter genererade i hela världen. Det gav feta annonsintäkter.
Att förbereda det växande släktet för anstormningen av manipulerade och fejkade nyheter är inte det lättaste. Därför är det intressant att en forskargrupp i Uppsala utvecklar ett verktyg, Nyhetsvärderaren, för skolor. Thomas Nygren är docent vid lärarutbildningen och specialiserad på källkritik i sociala medier. I gårdagens UNT hoppades han att Nyhetsvärderaren ska finnas tillgänglig för var och en som är intresserad. Det skulle kanske sätta lite hälsosam press på oss alla?
Det bästa är ju att lära sig att tänka själv, som etikforskaren Elena Namli påpekade på UNT debatt i tisdags. Då rustar vi oss med ett kritiskt tänkande, blir mer sakliga och mindre rädda.
Maria Ripenberg
Ledarskribent
Fotnot: Thomas Nygren och Elena Namli deltar i kvällens Åsikt Uppsala i Missionskyrkan - ett panelsamtal om sanning, fakta och åsikter.