Tack vare SVT:s Dokument inifrån och DN:s reportageserie har vi fått kunskap om många detaljer kring den förundersökning där två barn, bröderna Christian, sju år, och Robin, fem, tvingades genomlida ett trettiotal timslånga förhör. Det sista var fyra och en halv timme långt för att spaningsledaren ville ”bli klar i dag”.
Enligt en expert på barnförhör, rättspsykologen Julia Korkman, kan detta liknas vid tortyr. Enligt Korkman kan man få fram nästan vad som helst om man utsätter så små barn för långa, plågsamma förhör, med därtill ledande frågor. Med största säkerhet får man fram två rätt så traumatiserade barn.
Efter att bröderna bearbetats att ”erkänna” mordet — fast det fanns inget erkännande, säger förhörsledarna i dag — sattes hela familjen i husarrest. De tvingades börja ett nytt liv på ny ort. Bröderna, som aldrig haft något minne av att ha dödat Robins bästa kompis Kevin, växte upp med en känsla av diffus, orättfärdig skuld och en ständig rädsla för att bli ”avslöjade”, hotade och trakasserade.
Detta stigma har präglat deras liv. Fram till nu. Efter reportagen känner de sig rentvådda, oavsett kommande undersökningar av fallet.
Hur kunde det gå så snett? Vissa säger att det var ”så länge sedan”. Men, som Leif G W Persson påpekar, sådana förhör av barn var olagliga även 1998. Persson anser själv att poliserna begått grova tjänstefel.
Nej, barns rättigheter var knappast en nyhet 1998, nio år efter att FN antagit Barnkonventionen. Den finns därför att det är så himla lätt att trampa på och ignorera barn. En av Barnkonventionens fyra pelare är att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Barn har också rätt att få sina åsikter beaktade.
Fallet Kevin är ett praktexempel där samhället totalt har kört över barn. Man struntade i allt de sade och utgick från kvasipsykologiska modeller som gick ut på att de vuxna utifrån egna åsikter visste bättre vad barnen tänkte, visste och kände än barnen själva. Man utnyttjade barnens auktoritetsrädsla och fantasi till att bekräfta sin egen förutbestämda teori.
Vidare fick barnen inte sina rättigheter tillgodosedda i den juridiska processen, rättighter som är självklara för vuxna. De manglades och bröts ned, utan att vare sig föräldrar eller juridiskt ombud fick närvara.
Och slutligen, vilket kanske är det värsta, prövades aldrig rättsligt om bevisningen ens räckte till åtal. Pojkarna, skäligen misstänkta, fick inget juridiskt beslut som kunde rentvå dem — för de var ju barn. I stället för att bli friade av åklagare eller domstol blev de dömda som skyldiga — av en spaningsledare. Att samtiden, inklusive alla medier, kunde svälja detta förefaller i dag bisarrt och extremt obehagligt.
Maria Ripenberg
Ledarskribent