När Frankrikes president Emmanuel Macron beklagade sorgen för landets katoliker var det som om medierna vaknade upp. När det stod klart att en av världens mest berömda katedraler, Notre-Dame de Paris, stod i lågor var det turisterna som beklagades. Visst är Notre-Dame en viktig turistattraktion för människor från hela världen. Men uråldriga byggnader av utsökt arkitektur, ingenjörskonst och konstnärlig utsmyckning är mer än turistmagneter. De är, oavsett var de finns, ovärderliga kulturavtyck över människans historia på en universellt mänsklig världskarta – den som saknar gränser. Notre-Dame är klassad som världshistoriskt monument av FN. I detta fall handlar det även om en viktig helgedom för världens katoliker – vilket Macron förstod att markera.
Mäktiga uttryck för kultur är som hjärnans kärnminnen. Deras värde – och sårbarhet – poängteras genom att vara centrala måltavlor i krig, liksom för sekter som föraktar både individen och det universella i människan. 1944 ville Hitler sätta eld på Notre-Dame och förvandla Paris till en ”rykande grushög”. Men general Choltizt kapitulerade.
Man kan också ha en personlig relation till byggnader. Paris var min andra hemstad i ungdomen genom familj, jobb och studier. Notre-Dame är en av Pariskroppens viktiga, historiska beståndsdelar – själva hjärtat. Blickpunkten. Mötesplatsen. Precis som Uppsala domkyrka, byggd av franska arkitekter med början på 1200-talet, är den hundra år yngre Notre-Dame en medeltida gotisk katedral – en av de första i stilen. Och precis som för Uppsaladômen tog det 200 år innan den stod klar.
I 850 år har hon tronat, i stort sett intakt, genom världskrig och revolutioner, med sina spiror, bågvalv och sköra, handmålade rosettfönster. Den stora orgeln och flera av glasmålningarna verkar nu ha klarat sig, liksom konstföremål och reliksamlingen med bland annat Jesu törnekrona – allt räddat av dödsföraktande brandmän som bör hyllas för sin insats. Inför den renovering som pågick hade de sexton kopparstatyerna vid spiran tagits ned. Spiran är borta, men statyerna finns kvar. Huvudstrukturen ser ut att ha klarat sig och återuppbyggnad är utlovad.
Man tror samtidigt att renoveringen är orsaken till den förödande branden. En utredning lär ge klarhet. Men många frågor återstår ändå. Hur kunde det komma sig att det var så svårt för brandkåren att omringa lågorna – och få fram vatten på en ö mitt i floden Seine? Hur kunde branden bli så omfattande? Har man inte haft adekvat beredskap?
Branden är en sorgestund för Parisälskare. Att den är en chock för Frankrike är självklart. ”Flammor och tårar”, ”Förtvivlan”, ”En katastrof och nationell chock”, ”Paris tragedi”, ”Hjärtat till aska”... Rubrikerna i franska tidningar talar för sig själva.
Ett av terrorism sargat och uppror splittrat Frankrike enas.