Kung Carl XVI Gustafs tronarvinge ägnar sig åt politik. Det vore fånigt att försöka hymla om det. Själv säger hon sig brinna för en fråga som är så viktig att den står över allt annat, alltså även politiken. Så tycker säkert många engagerade medborgare om sina projekt. Och det gäller verkligen också för vissa frågor, särskilt mänskliga rättigheter: antirasism, jämställdhet, hbtq-frågor. Detta rör människovärdet.
Victorias glöd gäller miljöfrågor. Ekologi, hav, klimat. Kronprinsessan vekar som ambassadör för FN:s globala hållbarhetsmål, och slår fast att ”vi står inför kollaps av ekosystem”. Många av oss skulle säkert önska att alla politiker insåg att människan har blivit en ödesdiger belastning för det lilla blå klotet i rymden. Jorden har överlevt stora kriser förr, men inte alla dess invånare. Människan är inte rädd om sig själv. Så när Victoria upptäcker mikroplaster på dottern som just plaskat i Medelhavet får hon nästan panik. Det är begripligt.
Oavsett vad man tycker om monarkin må man beundra kronprinsessan Victoria som person. Hon är rak, engagerad, okonstlad. Och övertygande. När hon nyligen fick stora, japanska fiskeföretag att ansluta sig till en överenskommelse om hållbarhet var ställningstagandet tydligt: hon ville pusha dem att ”ta steget”. När kronprinsessan säger att konsumenterna ska ställa frågor i fiskdisken, på restaurangen eller i klädbutiken för att ”sätta press på företagen” handlar det inte heller om oskyldig, kunglig välgörenhet. Miljö- och klimatfrågorna är alltjämt politik: hur vi når mål — om det ens behövs mål och varför — råder det knappast konsensus om i världen.
Men kruxet är att hon är prinsessa — en anakronism i den blödande värld som väcker hennes patos. I sitt progressiva hemland äger hon begränsade friheter. Hon saknar yttrandefrihet — den berövades svenska regenter på 1970-talet, då grundlagen ändrades för att frånta kungen politiska uppgifter. Hon får inte resa utomlands utan att fråga pappa — som själv inte får fara utrikes utan att fråga statsministern. Hon fick inte gifta sig utan tillåtelse av pappa och regeringen. Och hon är tvungen att bekänna sig till ”den rena evangeliska läran”. Annars. Den gamla successionsordningen krockar med religionsfrihet och andra friheter i yngre grundlagar. Ingen makt och ingen åsikt. Dessutom ska detta limbo enligt lagen gå i arv.
Frågan är vad som skulle hända om Victoria struntade i att ”undvika ståndpunktstagande i omstridda samhällsproblem”, ett förbehåll som fanns med i propositionen till den ny regeringsformen 1974. Då kanske vi äntligen fick möjlighet att kämpa ned monarkidraken och befria prinsessan från fångenskapen. Om statschefen sedan blir en president kan hon kanske vilja kandidera, som den politiska eldsjäl hon är.