Sammantaget var demonstrationerna mycket stora i Sverige, den där våren för 100 år sedan. Över en kvarts miljon människor manifesterade sitt missnöje med matbristen. Därtill följde olika krav på allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag, avskaffande av monarkin med mera. Den ryska februarirevolutionen livade upp en del socialistiska agitatorer vilket ökade spänningarna. Aktivister stormade här och där saluhallar och brödbutiker med polisingripanden som följd. Men det tycks inte ha varit fråga om så blodiga kravaller som litteraturen ofta beskriver.
På ett sätt är det ju konstigt. Människor svalt. Kriget rasade i Europa, och staten ransonerade basföda som mjöl och bröd. Husmödrar blandade ärt- och barkmjöl i degen. Till detta kom att potatisen växte fel, matimporten tog stopp och köttet exporterades till Tyskland. Så klart att folk blev arga! Man kan bara tänka sig vilka stämningar som skulle uppstå i dag om barnen fick lägga sig hungriga om kvällen, för att staten tog kontroll på maten.
Det brukar heta att det var arbetarna (män) i Västervik som stod för startskottet till hungerdemonstrationerna, när de klockan 12.00 en dag i mitten av april lade ned arbetet för att tåga mot dyrtidsnämnderna. I själva verket var det kvinnor i Söderhamns skärgård som utlöste vågen av hungermarscher i Sverige. Tidigare i april 1917 började 200 kvinnor gå in mot staden för att demonstrera. På vägen anslöt fler och fler kvinnor. Kvinnornas stora demonstrationer, som väcktes på bruksorterna, var kanske de verkliga kravallerna: de var enligt historikern Kjell Östberg våldsammare än männens tåg. Kvinnorna hörde inte till organisationer som ålade medlemmarna disciplin.
Sedan följde demonstrationer i hela landet, även Uppsala. Överlag gick de lugnt till. I oroliga Ådalen manade socialisten Ivar Vennerström till ordning, besinning och icke-våld: överilning skulle endast ”skada i stället för gagna”.
Inom Försvarsmakten fanns en rädsla för att militären i solidaritet skulle gå över på folkets sida – vissa förband till och med matstrejkade. Värnpliktiga fick permissioner indragna förbjöds att delta i möten. En del fråntogs slutstyckena till gevären.
Men hur var det med det stora, blodiga hungertumultet den 5 juni 1917? Enligt dåtidens vänstermedier ledde en enorm polisbrutalitet nästan till revolution enligt rysk förebild den dagen. Polis ska ha ridit i galopp med dragna sablar och huggit folk i huvudet.
Vad säger den historiska dokumentationen? Enligt militärhistorikern Thomas Roth finns mycket myter kring brutaliteten och blodbadet. Det var bara en person som blev riktigt allvarligt skadad, en åldrig, sinnesförvirrad man som hette Gustav Johansson. En ung reporter på Social-Demokraten skrev sannskyldigt att antalet skadade var överraskande lågt. Bara tre demonstranter anhölls, varav en rysk revolutionär från Lenins krets.
Att uppbådet av poliser var stort råder inget tvivel om. Även 100 underofficerare från Uppsala sattes in, utöver poliskedjan som spärrade av Norrbron, de ridande poliserna vid Operahuset och så vidare. Polisen ville hindra folk från att ta sig ända fram till Riksdagshuset. Trodde man att de skulle storma det?
På en journalfilm från den 5 juni 1917 står hundratals personer lugnt utanför Riksdagshuset och viftar med hattarna åt en talare. Vissa ser muntra ut. En pojke med cykel ler och vinkar till kameramannen. Det enda dramatiska i filmsekvensen är den i efterhand pålagda musiken – ”Valkyrian” ur ”Niebelungens Ring” av Richard Wagner.
I Ryssland agerade polisen mer än brutalt. Människor mejades ned, arkebuserades och hängdes, tsaren vek inte en tum. Så var det inte i Sverige. Det fanns politiker som lyssnade. Men inte rösträtt åt alla. Och det var detta som demonstrationen i Stockholm egentligen handlade om den 5 juni för hundra år sedan.
Något revolutionsförsök var det inte. Trots att människor uppfattade att staten tog maten ur munnen på deras barn.