Republikanska strateger är gråtfärdiga. Demokraterna jublar och medierna kan inte få nog.
Trump är en muntration. En saltomortal i manegen med obegränsad aptit på applåder. Men hans egentliga dragningskraft består i att uppfylla anspråken på äkta vara. I en värld full av svikare, fegisar och ryggradslösa pragmatiker är han mannen som säger som det är.
För miljoner amerikaner spelar det inte den minsta roll att han är lika politiskt oerfaren som de själva. Tvärtom. Det gör honom särskilt lämpad att representera dem.
De allt högre kraven på autenticitet skördar många offer i politiken. Förtroendevalda ska numera inte bara jobba som bävrar utifrån de värderingar och förslag som de gick till val på. De ska också vara representativa för oss.
Det ligger tveklöst ett stort demokratisk värde i att till exempel riksdagsledamöter inte uppbär arvoden som gör att deras inkomster ligger skyhögt över de flesta väljares. Den ibland påfrestande jakten på oegentligheter i traktamentesersättningar grundas förstås på att offentliga medel ska användas rätt.
Men framgången bakom fenomenet Trump vilar på en bluff om politik: att det bara går ut på att luras. Partierna och politikerna drivs därför inte av viljan att göra samhället bättre utan av att befästa sina privilegier och sin maktposition.
Förr skulle det ha kallats för en typisk amerikansk inställning. I dag har vi anledning att kliva ner från den höga dalahästen och inse hur bluffen också fått fäste i svensk politik. För tjugofem år sedan dök två skojare upp från i stort sett ingenstans som staplade ölbackar på scenen för att visa hur enkelt det var att minska statens utgifter och förklarade att allt kunde lösas med sunt förnuft.
Ian Wachtmeister och Bert Karlsson lanserade Ny demokrati i en debattartikel i DN i november 1990. Tio månader senare satt de och 23 andra nydemokrater i riksdagen. Haveriet lät dock inte vänta på sig när förnuftets representanter i stället idkade vendettor och högg varandra i ryggen. Deras bestående insats blev att förstärka politikerföraktet.
Tjugo år senare framträdde ett annat och betydligt mer slipat gäng med samma grundbudskap. Sverigedemokraternas affärsidé är visserligen främlingsfientlighet, men den alstras av inställningen att en världsfrånvänd politikerklass förstör nationen. Till skillnad från Ny demokrati inte bara överlever SD utan tycks snarare stärkas av skandaler och förlöpningar. Väljaridentifikationen gör dem osårbara.
Donald Trump blir aldrig president. Men kommer Sverigedemokraterna aldrig att sitta i regering? Jag vågar tyvärr inte helt avfärda möjligheten. Deras framgångar vilar på en bluff. Men så länge den inte avslöjas kommer allt fler väljare att uppfatta dem som autentiska.