Ledare: Det stora haveriet

Det land som för inte länge sedan verkade vada i pengar och som genomförde stora välfärdsreformer för att lyfta människor ur fattigdom är nu Sydamerikas fattigaste. Ekonomin har körts i botten. Inflationen ligger på flera hundra procent, ransoneringar är införda och lag och ordning har i stort sett brutit samman.

Vad som gör denna sociala och ekonomiska katastrof särskilt smärtsam är vetskapen att den inte är resultatet av olyckliga omständigheter utan i stort sett helt och hållet självförvållad. Politiska beslut, girighet och maktfullkomlighet förklarar sakernas tillstånd.

Demonstrationerna mot den socialistiska regeringen och president Nicolás Maduro som pågått i dryga tre månader handlar på ett plan om bristen på livsmedel, kriminalitet och den ekonomiska politiken. Men den är lika mycket en protest mot en regims tilltagande repressiva metoder för att kväsa oppositionen.

Den folkomröstning som på Maduros initiativ ska genomföras 30 juli är det senaste exemplet på hur han försöker kringgå parlamentet. En ny församling ska skapas där delegaterna ges befogenhet att skriva om konstitutionen. Varför detta alls är nödvändighet framstår som oklart, liksom vilka förändringar som anses nödvändiga. Men presidenten insisterar på att en ny konstitution är nödvändig för att återställa fred och säkerhet.

I själva verket tyder mycket på att han är inriktad på att stärka sin ställning som försvagades efter att socialistpartiet i valet 2005 oväntat förlorade majoriteten i parlamentet. Sedan dess pågår en maktkamp mellan parlament och regering som trots medlingsförsök och internationella påtryckningar blir allt mer oförsonlig och spillt över i blodiga våldsamheter. Uppemot hundra personer har fått sätta livet till och över 1500 skadats sedan demonstrationerna inleddes.

Presidenten är visserligen djupt impopulär – opinionsmätningar visar att en stor majoritet vill bli av med honom – men hans stöd är fortfarande starkt bland fattiga och särskilt på landsbygden. Valsystemets utformning och det faktum att två tredjedelar av delegaterna utses i lokala val antas gynna regeringen. Oppositionen beskriver på goda grunder Maduros plan som ett försök att cementera hans maktinnehav.

Den tragiska utvecklingen har sina rötter i styret (1999 – 2013) under president Hugo Chávez då grunden lades till dagens ekonomiska och sociala kaos. Chávez genomförde, delvis framgångrika, program för att utrota fattigdom och analfabetism. Men hans auktoritära och anti-demokratiska böjelser växte. Förföljelser av oliktänkande, censur och korruption sattes i system. Statsapparatens funktioner och institutioner införlivades med regimen. De metoderna förvaltas idag av efterträdaren Nicolás Maduro.

Men bakom Venezuelas haveri ligger oljeberoendet. 96 procent av dess exportinkomster kommer från oljeförsäljningen. Det är en gudagåva när ett fat olja säljs för 115 dollar, men en förbannelse när som nu priset ligger stadigt på 50 dollar. Reformutrymmet blir lika med noll och statsbankrutten ett överhängande hot.

Känsligheterna för konjunktursvängningar visar följderna av att göra sig beroende av en utvecklingsmodell som baseras på stora naturresurser. Under de goda åren investeras inte i humankapital och infrastruktur som skulle göra det möjligt att konkurrera med kunskapsintensiva varor och tjänster. Istället för att få till stånd en annan och mer långsiktigt stabil utveckling befästs de sociala klyftorna, fattigdomen och ojämlikheten.

Detta är en svaghet som gäller för hela Latinamerika och som gör att grunden förblir instabil och samhällsmotsättningarna bestående. Men ingenstans har det gått så illa som i Venezuela. Det skrämmande är att det faktiskt kan gå sämre.