Men fastighetsmiljardären Donald Trump, som vill bli Republikanernas kandidat i nästa års presidentval, är mannen som gör vad som faller honom in.
Hans avfärdande av den republikanske senator John McCain som stoiskt uthärdade flera helvetiska år i nordvietnamesisk fångenskap fick även härdade Trump-betraktare att rycka till:
”Han är ingen krigshjälte. Han är krigshjälte för att han tillfångatogs. Jag gillar sådana som inte är fångar.”
Var och en som följt Donald Trump, i politiken eller i tv-programmet ”The Apprentice”, vet att finkänslighet och diplomati inte är hans starkaste kort. Grodorna hoppar ur munnen. Nyss kallade han mexikaner som kommer till USA för kriminella och våldtäktsmän. Kontroversen blev stor, men Trump bad inte om ursäkt.
Och det lär han knappast heller göra efter utbrottet mot John McCain. Han spelar efter sina egna regler.
En distraktion? En bombastisk och självcentrerad affärsman som gör allt för att sälja sitt personliga varumärke?
Visst. Men också ett symtom på tillståndet i Republikanerna. Visserligen tror ingen, säkert inte ens han själv, att Donald Trump är ämnad för Vita huset. Däremot är hans retorik representativ för värderingarna hos en inte helt obetydlig del amerikanska väljare. I deras ögon säger Trump sanningen om ett USA som tagits över av illegala immigranter, om en president som säljer ut landets säkerhet och om en dysfunktionell stat som löper amok.
Ledande republikaner har med stigande oro noterat Trumps framfart och, särskilt illavarslande, mottagligheten för hans budskap bland gräsrötterna. Vädjanden till honom om att dämpa sig har inte haft någon effekt.
Vad det republikanska etablissemanget fruktar är att Trump blir synonym med partiet. Något som framför allt skulle skada relationerna till latinos, den allt mer inflytelserika och växande väljargruppen spansktalande amerikaner. De röstade med stor marginal på Barack Obama både 2008 och 2012.
En slutsats av förlustvalet 2012 var att republikanerna skadades av att ha haft så många kandidater under primärvalet. Intrycket gavs av ett splittrat parti med föga utrymme för pragmatism och tolerans. Det blev omöjligt för Mitt Romney att ändra.
Ändå verkar Republikanerna beredda att göra om sitt misstag. 16 kandidater kan nu noteras, nästan samtliga konservativa och flera av dem med väldokumenterad förmåga att såra viktiga väljargrupper. Särskilt för etablissemangskandidaten Jeb Bush är denna röra en påminnelse om vad som komma kan: en uppslitande nomineringsstrid följd av kampen mot en demokrat som, till skillnad från honom själv, har hela sitt parti bakom sig.
Han vet hur det brukar gå.