Till att börja med gick allt som smort för Theresa May. Lite oväntat och under stor enighet tog hon över partiet och 10 Downing Street efter David Cameron. Efter en uppslitande ledarstrid och personliga vendettor längtade De konservativa efter lugn och ro. Vilket den i alla läger respekterade May, till höger om Cameron men i partiets mittfält, personifierade.
Med sin sträva och tillknäppta framtoning verkade den förra inrikesministern vara just vad som behövdes: någon att samlas kring, någon som inte briljerade retoriskt men väl med kompetens och erfarenhet.
I de kommande förhandlingarna om det brittiska EU-utträdet gällde det dessutom att med kraft försvara nationens intresse. Theresa May, som stoltserade med att vara ”en jävligt besvärlig kvinna”, verkade som klippt och skuren för uppgiften.
Hennes smekmånad blev också ovanligt lång. Inte minst därför att Labourpartiet i stället för att opponera ägnade sig åt ideologiska strider under ledning av en 67-årig uttalad socialist. I våras ledde De konservativa med mellan 15-20 procentenheter i opinionsmätningarna och tanken på Jeremy Corbyn som premiärminister framkallade hånleenden. Utgången var given: May skulle defilera fram till en storseger i nästa val.
Scenariot omintetgjordes när Theresa May gjorde något som stred mot hennes rigida personlighet: hon ändrade uppfattning och utlyste extraval. Motivet – att Storbritannien behövde en stark och stabil regering under Brexitförhandlingarna – var dessutom ett svepskäl. Få trodde något annat än att det i stället handlade om att hon såg ett gyllne tillfälle att krossa Labour och utöka partiets parlamentariska majoritet.
Men den stela Theresa May var en usel kampanjpolitiker och i stället för Brexit var väljarna intresserade av ekonomin, välfärdsfrågor och utbildning. Labour fick en gratischans och den nyss uträknade Jeremy Corbyn mobiliserade både kärnväljare och unga. Partiet gick framåt medan De konservativa förlorade sin majoritet och tvingas regera med stöd av det nordirländska unionistpartiet DUP.
Inrikespolitiskt är premiärministern så pass svag att hon lär utmanas under mandatperioden. Samtidigt råder stor osäkerhet om de nyss inledda förhandlingarna kring Brexit och regeringen pressas av ett pånyttfött Labour men även av konservativa ledamöter som antingen kräver ett ”mjukt” eller ett ”hårt” utträde.
De övriga EU-länderna, å sin sida, ifrågasätter öppet om Storbritannien verkligen förstår konsekvenserna av den process som nu dragits igång.
I stället för ett starkt, stabilt ledarskap erbjuds alltså det raka motsatta. Theresa Mays första år vid makten är en studie över en politikers uppgång och fall.