Att ett parti som i årtionden pendlat mellan 45 och 50 procent i varje val numera, knappt, bara får var tredje väljare med sig är ett uttryck för ett mentalt och intellektuellt skifte som pågått under en lång tid. Socialdemokraternas dominans vilade på en korporativism som inte längre kan upprätthållas. Globaliseringen gör den ekonomiska politikens utformning oändligt mycket mer komplicerad och svårbedömbar än under rekordåren. Klasstillhörighet bestämmer inte på samma sätt som förr väljarkårens preferenser.
Partiet kan inte heller ställa ut garantier och löften om framtiden. Den ekonomiska krisen och dess långa efterbörd under 1990-talet gav en allvarlig, kanske definitiv, knäck åt tron på politikens möjlighet att lösa alla problem. Titeln på Henrik Berggrens bok om Olof Palme, ”Underbara dagar framför oss”, fångar övertygelsen hos dåtidens socialdemokrati om att ingenting var omöjligt.
Det är i denna uppgivenhet som nostalgi får bli substitut för samtidsanalys. För några dagar sedan skrev vänsterdebattören America Vera-Zavala en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter om det folkhem hon en gång älskat och som nu gått förlorat. Hon längtar tillbaka till ”ett land som inte längre finns”.
På Aftonbladets ledarsida svarade sedan Katrine Marçal genom en fullständigt mördande vidräkning med Vera-Zavala och en vänster som tar ”tillflykt i idén att de senaste 30 årens samhällsutveckling har varit en enda lång konspiration mot allt vad man själv står för. Kryper ihop och ältar detta i stället för att göra vad varje politisk rörelse som vill förändra något måste göra: Intressera sig för ¬något annat än sig själv.”
Med sina internationella utblickar och intellektuella rörlighet är Katrine Marçal en socialdemokrat som blir allt mer sällsynt. Som boende i London kan hon också på nära håll studera hur Labourpartiets partiledarkampanj blir allt mer inåtvänd och destruktiv. Framtiden får vänta.
De svenska socialdemokraterna har, ska man erkänna, gjort flera försök att rycka upp sig: Mona Sahlin satte som ny partiledare igång en eftervalsanalys med krisgrupper och Håkan Juholt var intresserad av en ideologisk debatt. När Stefan Löfven blev partiledare lades ett nytt partiprogram fram.
Men det vill sig ändå inte och entusiasmen uteblir. Vad beror det på?
I tisdagens Expressen skriver Leif Lewin, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, om vad han kallar ”rollfördelningen” i arbetarrörelsen. Samverkan mellan SAP och LO, grunden för den pragmatiska och samarbetsinriktade svenska modellen som varit så framgångsrik, innebär att fack och politik har skilda roller. Lewin menar att den i dag har blivit en ”smula oklar”.
Orsak: Socialdemokraterna leds inte av en politiker utan av en fackföreningsman medan LO leds av en politiker, inte en fackföreningsman. Åtgärd: Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson borde byta jobb.
Leif Lewins förslag är, vilket han själv är medveten om, ogenomförbart. Men hans iakttagelse är en viktig förklaring till Socialdemokraternas problem. Stefan Löfvens famlande som statsminister, hans förvåning och irritation över att de borgerliga partierna inte vill samarbeta och komma överens, beror på att han saknar bakgrund i politiken.
Eller som Lewin konstaterar: ”Som partiordförande har Löfven fortsatt att låta som den fackföreningsman han innerst inne är”. Den före detta SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är däremot ”ett politiskt djur” med en helt annan känsla för agitation och klassperspektiv.
Opinionssiffrorna faller samtidigt som Socialdemokraterna försöker orientera sig i en vansklig terräng där de ideologiska gränsdragningarna är diffusa. I både det korta och långa perspektivet ser framtiden besvärlig ut. Man kan förstå att tillbakablickande och nostalgi lockar det parti som så länge dominerade politiken och samhällsutvecklingen.
För att travestera Henrik Berggren: Underbara dagar bakom oss.