Som vanligt fyller festivalen både en politisk och en folkbildande funktion. Under fredagen anordnar RFSL en partiledardebatt, där samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna kommer att vara representerade.
Följande dag kommer den stora Prideparaden att tåga, som en påminnelse om att människor är så mycket mer än de ytliga etiketter vi klistrar på varandra.
Stockholm Pride har med åren utvecklats till en viktig kampanjvecka för de etablerade politiska partierna, för alla vill de vara hbtq-personernas vänner. Åtminstone under den vecka då strålkastarna lyser så starkt att ingen kan gömma sig bakom de gamla vanliga hjärtefrågorna.
År 2011 lyckades även Kristdemokraterna komma ut som ett parti som kunde tänka sig att medverka på Stockholm Pride. Även om den misstro mot KD som har funnits inom hbtq-rörelsen givetvis inte blåste bort över en natt, så är partiets utveckling under senare år rätt talande för det svenska samhällsklimatet i stort.
I många länder skulle det vara helt otänkbart för ett kristdemokratiskt parti att delta i en Pridefestival. Det skulle också vara otänkbart att öppet homosexuella politiker skulle kunna ta plats i regeringen eller i Europaparlamentet, utan att mötas av vare sig homofoba folkstormar eller kränkande påhopp från motståndarlägret.
I Sverige år 2014 är allt detta möjligt. Det visar att det går att bekämpa både fördomar och diskriminering – och att kampen är nödvändig att föra även i ett samhälle som har kommit förhållandevis långt, med internationella mått mätt.
Det är just därför som Pridefestivalen är så viktig, för sexuellt likaberättigande är ingenting som går att verkställa politiskt enbart genom lagstiftning. Det kräver möten, inkludering och inte minst nolltolerans mot diskriminerande strukturer och kategoriseringar som reducerar människan till något annat än sitt jag och sina handlingar.
Den insikten finns i dag inom stora delar av det politiska etablissemanget. Men fortfarande finns det politiska krafter som väljer att missta sunda ställningstaganden för alla människors lika värde med politisk extremism, eller med blind lydnad gentemot en ”homolobby” som borde veta sin plats.
I år har SD anmält intresse att delta i Pridefestivalen, men partiet har portats. Detta eftersom arrangörerna, RFSL, inte vill bereda plats för ett parti som har en så problematisk människosyn. Beslutet är logiskt, för den respekt som Pridefestivalen syftar till att bana väg för är en respekt mellan jämlikar. Så länge som SD för en politik som står i motsats till en sådan vision så har partiet ingenting på festivalen att göra.
Stockholm Pride bör förbli en mötesplats för alla dem som utgör motvikten till det samhälle som SD vill skapa. Det vill säga för alla oss som känner stolthet över att kallas PK.