Ungefär 60 svenska barn till stupade eller fängslade IS-terrorister beräknas vara kvar i flyktinglägren i Syrien. Miljön i flyktinglägrena har rapporterats vara omänsklig. Sjukdomar som sprids, inga toaletter samt dålig tillgång till mat och rent vatten. Barn dör dagligen och situationen är brådskande.
Utrikesdepartementet uppger sig göra allt vad det kan för att barnen ska komma tillbaka till Sverige i säkerhet. Det är rätt – och även om det är en sliten klyscha tål det att upprepas: Barn kan aldrig ställas till ansvar för de handlingar deras föräldrar har begått. Och svenska staten har ett kompromisslöst ansvar för sina minderåriga medborgare. Både moraliskt och folkrättsligt. Detta trots att mer än hälften av alla svenskar föredrar att landet inte hjälper barnen att återvända enligt en undersökning av YouGov från tidigare i år.
Det har rests berättigad oro kring hur dessa barn, när de väl är tillbaka i Sverige, ska kunna börja om och få ett bra liv i det svenska samhället med de tragiska erfarenheter de har i bagaget. Terrorforskaren Magnus Ranstorp har varnat för att vi i Sverige har bristande rutiner på området, samt att det finns en risk för att barnen har fått IS som en central del av sina identiteter, vilket gör dem extra sårbara för att senare i livet hamna i extremistiska miljöer.
Då Sverige har varit sega med att införa terrorlagstiftning finns också få möjligheter för svenska myndigheter att gripa in i de fall som barnen återvänder tillsammans med sina IS-sympatiserande familjer. Det är illavarslande, och belyser hur rättsstatliga principer om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning kan hamna i konflikt med den generella samhällsnyttan.
Men för oss som oroar oss för hur det ska gå för de svenska “IS-barnen” finns det mer alarmerande problem att parallellt ha i åtanke. 45 000 barn födda i tidigare IS-kontrollerade områden i Irak, har av den irakiska regimen förklarats statslösa, vilket medför att de blir nekade skola, vård och rätten att få jobb. Föräldrarna är likaså i dessa fall fängslade, mördade eller försvunna. EU:s chef för anti-terrorism, Gilles de Kerchove, har något cyniskt men också befogat beskrivit dessa barn som tidsinställda bomber.
För var ska barnen ta vägen? Andra stater har varken någon drivkraft eller förpliktelse att ta ansvar. Eller, ja. Drivkraften skulle vara att förebygga framtida terrorism om vi blott talar om egenintressen. Men det ansvaret är ju enkelt att lägga över på någon annan. Och förpliktelserna består ju bara i någon icke-bindande konvention som det är lätt att strunta i.
Trots att EU i princip kollektivt dragit åt svångremmen mot människor i behov av asyl i unionen, ekar barnens rop på hjälp. Men lyssnar någon på andra sidan Medelhavet?