I en uppmärksammad intervju i Expressen (7/6) säger Liberalernas partiledarkandidat Nyamko Sabuni att integrationspolitiken har varit ett ”gigantiskt samhällsmisslyckande”. Bland annat ifrågasätter hon mångkultur som politisk vision.
Är Sabuni emot mångfald? Och var står partiets partiledarkandidater i integrationspolitiken? Jag kontaktar samtliga tre: Erik Ullenhag, Johan Pehrson och Nyamko Sabuni.
”Nej, jag pratar inte om assimilering!”, säger Sabuni när vi hörs på telefon. ”Alla har rätt till sin kultur och religion, mångfald är bra. Det är så självklart att det inte behöver nämnas”, säger hon och fortsätter: ”Men kulturyttringar får inte inskränka andras frihet. Förtryck får inte accepteras.” Hon säger att hon förstår om det uppfattas som att hon är hård i Expressens artikel och att det lätt blir så ”när meningar tas ur sitt sammanhang”. Att hon är kritisk till Erik Ullenhags inställning i integrationsfrågan är dock ingen hemlighet. Hon var under sin tid som integrationsminister unikt tidig med att varna för hedersförtryck och religiös fundamentalism, vilket alla i partiet inte uppskattade. Hon ersattes av Ullenhag. Sabuni ville prata om problem, medan Ullenhag ville ge en positiv bild av integrationen. Innan vi avslutar samtalet säger Sabuni: ”Jag berättar vad jag tycker. Erik och jag har olika ingångar. Det innebär inte att jag angriper honom.”
Jag frågar Erik Ullenhag om han ser annorlunda på integrationsfrågan i dag, jämfört med när han var minister. Han svarar att lärdomen från 2015 är att vi behöver ha en migrationspolitik som är stramare än vad den var före den stora flyktingkrisen, och att hur många som kommer "självklart" spelar roll om vi ska lyckas med integrationen. "Det är tydligt att samhället i en missriktad välvilja misslyckats att skydda flickor och pojkar som lever i hederskulturens grepp", fortsätter Ullenhag. Han nämner även sådant som skolan, tryggheten, fler poliser och kameror.
Så hur tänker han om mångkultur som politisk målsättning? Ullenhag igen: "Jag talar oftare om mångfald och att det är positivt att många av oss som i dag lever i Sverige har en bakgrund från ett annat land."
Men även han betonar att "religion, kultur eller tradition" aldrig får ursäkta hederskultur eller extremism.
Johan Pehrson, den tredje partiledarkandidaten, säger att mångkultur i sig är ofarligt och att han gärna uppmuntrar folk att leva som de själva vill. Men lägger till att staten är sekulär, och att skräck och hederskultur är ”galet” och något som med kraft måste motverkas. ”Den missriktade välviljan är motsatsen till snäll”, uttrycker Pehrson det. Han betonar också vikten av ett fungerande rättssystem för bättre integration. Pehrson har en god poäng om rättsväsendet. När det inte fungerar skapas parallella rättsordningar och tilltron till staten smulas sönder. Politiken borde oftare ha centrala samhällsfunktioner i fokus, i stället för att med symbolpolitik och nya integrationsprojekt ständigt ”hoppas” på framgång.
Man ska skilja på mångkultur i meningen kulturell pluralism, och på ”mångkulturalism” – det vill säga att politiken delar upp oss i etniska kollektiv. För liberaler är mångfald positivt, identitetspolitik och särbehandling negativt. Och medan högernationalister är emot mångfald, har delar av vänstern haft svårt att hantera fenomen som hedersförtrycket. Men sanningen är att även alliansregeringen hade svårigheter i samband med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Man ville tona ner och tittade åt andra hållet. Sabuni gör rätt i att påminna om det. Den politiska idéstriden har hon egentligen redan vunnit. Som partiledarkandidat för Liberalerna 2019 intygar man att man på det stora hela delar hennes ståndpunkter om integration.