För snart två veckor sedan publicerade vi en krönika som kritiserade idén om porrfilter. Pontus Almquist, som har vikarierat på ledarsidan i sommar, skrev i texten att det finns positiva sidor av porren. Många har och hör fortfarande av sig, däribland upprörda läsare. En återkommande fråga har varit varför krönikan över huvud taget publicerades. Det vill jag gärna ge ett svar på.
Allt publiceras givetvis inte på en ledarsida. I huvudledare tydliggörs tidningens linje. För signerade krönikor är svängrummet lite större, också när det kommer till den enskilda skribentens sätt att uttrycka sig. I själva sakfrågan är det inte ovanligt att porrfilter som politiskt förslag kritiseras på liberala ledarsidor. Exempelvis har man på Dagens Nyheters ledarsida kunnat läsa att det är obegripligt att ”uttalade kvinnorättskämpar” kräver porrfilter, ”denna stockkonservativa återvändsgränd av okunnig fientlighet”.
Censurfilter riskerar dessutom att träffa fel. När staten till exempel lanserade en kondomkampanj i sociala medier härom året blev det stopp - på grund av porrfiltren. Censur ska kunna problematiseras. Man kan vidare ha en annan uppfattning om porr än att den i regel leder till pedofili, tidelag och våldtäkter.
Med det sagt förstår jag att texten väckte känslor. Så snart krönikan var publicerad bad jag S-kvinnor, Socialdemokraternas kvinnoförbund, att replikera, vilket de gjorde (11/9). Jag välkomnade även organisationen Porrfri barndom, som också hade nämnts i krönikan, att svara. Andra som har hört av sig har jag uppmanat att på vår debattsida argumentera för porrfilter. Inte för att jag håller med S-kvinnor om att porr är ”hets mot folkgrupp”, eller Porrfri barndom om att porrfilter är vägen framåt. Utan för att vi tror på fri debatt och åsiktspluralism.
Den engelske filosofen John Stuart Mill uttryckte det träffande på 1800-talet att det är i konfrontation med andra perspektiv och åsikter som också våra egna ställningstaganden blir äkta. Om en människa så är ensam om att ha en viss åsikt är det viktigt att åsikten får yttras, resonerade Mill. Att många reagerar på en text är med andra ord inte skäl nog för att rycka pennan ur handen på skribenten i fråga.
En ledarsida ska kunna vara obekväm och sticka ut. När några liberala studenter startade Upsala Nya Tidning för snart 130 år sedan handlade kampen om lika och allmän rösträtt. Uppsala var på den tiden en konservativ stad med flera konservativa tidningar. Inte alla uppskattade vad Uppsalas ”Nya” tidning uttryckte. Men att vara liberal opinionsbildare är inte att ständigt göra alla nöjda, det är att stå upp för sin övertygelse också när det är svårt.
Att ni har varit många som har hört av er den senaste tiden tyder på engagemang, och för det vill jag rikta ett varmt tack. Man behöver inte hålla med oss. Man kan reagera på rubriksättning eller formuleringar. Det händer att ni har poänger, att vi får nyansera oss eller rätta fel.
Man kan också välja att sluta ta del av det vi skriver. Men allra helst hoppas jag på fördjupad debatt. Vilken forskning är mest tillförlitlig? Finns det andra sätt än censur för att komma åt hemskheter som sexuella övergrepp? Bättre sätt att prata om tonåringar om porr och sex?
Socialdemokraternas kvinnoförbund ska ha en eloge som fortsatte debatten på ett sakligt och respektfullt sätt, de lade fram sina motargument och Almquist lade fram sina. Det är något annat än nätets filterbubblor, där den egna övertygelsen sägs vara stark men snabbt visar sig inte ens tåla en text med ”fel” åsikt.
Att som ung skribent försvara porr och kritisera politiskt inflytelserika aktörer i en så känslig fråga kräver mod. Jag har stor respekt för det.
Det är betydligt lättare att följa strömmen. Samtalet behöver skribenter som också upprör, förargar – och tänker fritt.