Liberalernas kommunalråd i Uppsala, Mohamad Hassan, skrev i veckan en debattartikel om att kritiker från höger kallar Liberalerna ”vänster” (Unt, 17/4). I kommunfullmäktige har partiets forna allianspartners mycket riktigt upprepat att Liberalerna sedan valet ingår i ”vänsterstyret”. Hassan har protesterat mot begreppet "vänsterstyret" och i stället velat höra ”mittenstyret”.
Tjuvnypen och laddningen har funnits där, och det inte bara i Uppsala. När det i vintras stod klart att Stefan Löfven fortsätter som statsminister skrev Kristdemokraternas Sara Skyttedal, toppkandidat till Europaparlamentet, följande i en tweet intill en affischbild på Annie Lööf: "Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig." Moderaternas och Kristdemokraternas irritation har inte gått att ta miste på, även om få skulle använda Skyttedals ord.
Kan man "anklaga" Liberalerna i Uppsala för att ingå i en vänsterkoalition? I en replik (unt.se, 18/4) skrev Kristdemokraternas kommunalråd Jonas Segersam att han kommer fortsätta att kalla styret i Uppsala för ett vänsterstyre, eftersom det får stöd av Vänsterpartiet. Ge inte ert stöd till ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav och samarbeta i stället med borgerliga partier, är Segersams uppmaning.
Mohamad Hassan kallar det för en "politisk hederskultur" att konservativa och nationalister kräver att Liberalerna håller sig till en "norm". Jag hade nog sparat begreppet "hederskultur" till allvarligare situationer, men Hassan har förstås en poäng i att vad som "ansetts vara vänster respektive höger" har varierat genom historien. För ett sekel sedan, när det bildades en vänsterregering med liberaler och socialdemokrater, sågs liberaler som vänster. Än i dag kan man se språkliga spår av det. Liberalt inriktade partier i Danmark och Norge heter ”Venstre”, och för liberala ledarskribenter och publicister finns svenska Vänsterpressföreningen från 1905.
Regeringen Edén - liberalen Nils Edén ledde för ett sekel sedan den liberala och socialdemokratiska regeringen - drev igenom kvinnlig rösträtt och avskaffade den graderade rösträtten i kommunal- och landstingsval. Sedan sprack regeringen redan 1920, på grund av oenighet i frågan om kommunalskatten. Sprack gjorde även Edéns parti (på grund av alkoholfrågan). Liberalernas relation till socialdemokraterna var sällan friktionsfri, även om man enades i en så viktig fråga som rösträtten.
Sakfrågor, tillfälligheter och personligheter har fått avgöra. Lars Leijonborg, som ledde dåvarande Folkpartiet när alliansen bildades 2004, skriver i sin memoarbok "Kris och framgång" att det hade kunnat bli en blågrön mittenregering efter valet 2002. Folkpartiet hade fått 13,4 procent och förhandlade med Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Man hade hunnit diskutera fördelningen av ministerposter, när dåvarande Centerledaren Maud Olofsson drog i bromsen och hoppade av förhandlingarna.
Personkemin mellan Olofsson och tidigare statsminister Göran Persson var usel, desto hjärtligare var relationen till Moderaternas Fredrik Reinfeldt. Olofsson föredrog helt klart det borgerliga samarbetet framför vänster eller mitten. Maktskiftet i sig blev viktigt, det talades på den tiden om socialdemokraternas "enpartistat".
Sakfrågor skiftar med tiden, och det gör även politiska koalitioner. Höger eller vänster? Svaret är inte skrivet i sten. Ett samarbete som var rätt för hundra år sedan var inte rätt 2006. Om liberaler anklagas för att gå vänsterns ärenden nu, anklagades man för att gå högerns när alliansen gjorde entré.
För ett liberalt parti - varken socialistiskt eller konservativt - borde en fri och självständig roll väga tungt. Samarbeten kommer och går.