I en artikel i Dagens Nyheter tas polisens lista över Sveriges 23 särskilt utsatta områden upp (3/4). Uppsalas kommunalråd Erik Pelling (S) säger till tidningen att ”Gottsunda måste bort från den så fort det bara går”.
Det är en bra och nödvändig ambition. Men listan i sig är inte problemet. Pelling beklagar sig över att listplaceringen ”var ett ensidigt, polisiärt beslut”, och att ”boende uppfattade att de fick en etikett som inte stämmer”. Det var som att "vi fick betala priset”, uttrycker Pelling det.
Som gammal Gottsundabo är min övertygelse att invånarna oroar sig över kriminaliteten, inte "etiketter". Det är vanliga förortsbor som "betalar priset" för otryggheten och tvingas ställa sig frågor som: Vågar jag gå till centrum ikväll? Vad var det för smäll som hördes? Hur kan jag skydda mina barn?
I DN:s artikel framgår det att polisen kanske inte kommer att offentliggöra en uppdaterad lista över utsatta områden i år. Det vore både fel och dumt att hålla den hemlig.
I svensk politik var Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia och tidigare riksdagsledamot, tidigt ute med ”Utanförskapets karta” för Folkpartiets räkning. När Rojas mätte utvecklingen över tid kunde han konstatera att antalet "utanförskapsområden” hade ökat, från tre områden 1990 till 136 områden 2002.
Folkpartiet tog med jämna mellanrum fram nya kartor över det som kallades utanförskapet, och utvecklingen såg dyster ut. Men så fick partiet integrationsministerposten när alliansregeringen tog över 2006. Efter ett tag petade Folkpartiet i metodiken som Rojas hade använt sig av och vips kunde man - med Erik Ullenhag som dåvarande integrationsminister - konstatera att det inte alls hade blivit fler utanförskapsområden. Men om man använde samma tillvägagångssätt som tidigare var resultatet ett annat. Antalet utanförskapsområden blev fler.
Oavsett politisk färg vill ofta politiker som sitter vid makten skapa en positiv bild, en bild av att saker och ting rör sig framåt. Problemen tonas därför ner. Så fastnar politiken i prat om "bättre samordning" och ytterligare några integrationsprojekt. Det är något helt annat än Olof Palmes "politik är att vilja".
Den som har en vilja, vill veta. Om kriminaliteten kunde tryckas tillbaka i New York, med "New York-modellen", varför inte även här? Om Hamid Zafar, rektor på Sjumilaskolans högstadium i Biskopsgården i Göteborg, lyckas vända utvecklingen på en segregerad skola i fritt fall - varför inte testa metoderna i fler skolor?
Att gömma undan listan över utsatta områden, eller som Pelling oroa sig över vilken "etikett" Gottsunda har, kommer däremot inte att förändra ett skvatt.