I filterbubblans trygghet har man rätt och vill väl, medan motståndarna vill ont och har fel. Men den som vill ha en bättre samtalston bör börja med sig själv. Ser man bjälken i sitt eget öga?
Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell twittrade häromdagen följande: ”Hur många ytterligare skjutningar och sprängningar ska behöva ske innan Stefan Löfven och Morgan Johansson gör vad som krävs?” Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg var inte sen med en kommentar om moderatens tweet: ”Den här populismen måste snart få ett slut i politiken. Vi kan inte ha det så här.”
Man kan för all del ha synpunkter på Forsells kommentar. Socialdemokratiska ministrar oroar sig förstås också över brottsutvecklingen. De rullar inte tummarna. Men vem missar ett tillfälle att kritisera sina politiska motståndare?
Jag fick påminna Anders Lindberg om att han, när statsministern hette Fredrik Reinfeldt, påstod att det ökade gatutiggeriet hade med alliansregeringens ekonomiska politik att göra. Lindberg skrev i en ledartext, när en bild på en lång kö till ett soppkök på S:ta Clara kyrka i Stockholm spreds i sociala medier, att den långa kön är ”resultatet av medveten politik”. Lindberg krävde att man erkänner att det är “de senaste årens nedmontering av välfärden som lett hit” (Aftonbladet, 17/3 2012).
I själva verket saknades det stöd för påståendet. En ”tak över huvudet-garanti” i huvudstaden hade minskat antalet hemlösa. Den långa kön till soppköket kunde framför allt förklaras med att fattiga från andra länder tog sig hit. Anders Lindberg och likasinnade borde rimligtvis ha gett sig på Rumänien och Bulgarien som inte gav människor ett skyddsnät när den ekonomiska krisen slog till.
Vem missar som sagt ett tillfälle att nita politiska motståndare?
Härom året gav tidskriften Liberal Debatt ut boken ”Två filter” av nationalekonomen Andreas Bergh. Han konstaterar att det är mänskligt att tro att utvecklingen i samhället och världen är sämre än vad den är – och att vi gärna skyller det på våra ideologiska motståndare. Bergh refererar bland annat till en amerikansk studie som visade att såväl konservativa som liberaler, alltså liberaler i amerikansk politisk kontext, blev upprörda av att läsa informationstexter som gick emot den egna uppfattningen. Många valde att ifrågasätta den nya informationen, i stället för att ifrågasätta de egna åsikterna.
Bergh drar en viktig slutsats: när vi väl känner till detta kan vi göra annorlunda. I stället för att reflexmässigt dumförklara folk som tycker annorlunda behöver vi oftare utmana oss själva och våra egna filterbubblor. Tänk om meningsmotståndaren har en poäng? Tänk om statsministern bara gör sitt absolut bästa, vare sig han heter Reinfeldt eller Löfven.