Även när jag bodde i Gottsunda på 1990-talet fanns det stök och problem. Men segregationen har sedan dess förvärrats. Kommer kommunens nya handlingsplan, det politiska styrets 89-punktsprogram, att vända utvecklingen?
I programmet finns mycket inbakat; allt från att med hjälp av myndigheten ”Delegationen mot segregation” söka statliga bidrag till att stenkastning mot bussar ska förhindras. Det är självklart bra med fritidsaktiviteter för barn och att försöka hjälpa fler att få arbete. Andra punkter hade kunnat strykas rakt av, som exempelvis punkt 79: ”Ta fram en övergripande kommunikationsstrategi för insatser och arbete som bedrivs i Gottsunda för att bredda, nyansera och utveckla ’bilden av Gottsunda’.”
”Bilden” är inte Gottsundas stora bekymmer i dag. Till UNT (16/9) förklarar polischef Jale Poljarevius varför det är svårt att öppna ett poliskontor: ”Problemet är att hitta en lokal i Gottsunda som är tillräckligt säker så att de som arbetar på poliskontoret inte riskerar att till exempel utsättas för skottlossning”.
Vi talar om ett av landets 22 särskilt utsatta områden, och ett av fyra områden där det i fjol förekom skjutningar varje kvartal.
Det är inte läge att fokusera på ”bilden”. När utvecklingen väl går i rätt riktning kommer det goda ryktet automatiskt, genom Gottsundaborna själva.
Det har länge funnits en vilsenhet i svensk integrationspolitik. Genom satsningar och projekt – på 90-talet hette det ”Blommanpengarna”, sedan fick vi Storstadssatsningen och integrationsstrateger i så gott som varenda kommun – har man hoppats på bättre tider. Ändå har de utsatta områdena bara blivit fler och fler. En del projekt har varit harmlösa, andra har avslöjat en bisarr exotifiering av förortsbor. Som ”kamelfarmen i Angered” i Göteborg (SVT, 9/2 2017) eller idén om att dela ut getter till kurdiska kvinnor i Botkyrka för nu många år sedan (DN, 15/3 2009).
I stället för att lägga allt krut på traditionella politikområden – såsom en bra skola, trygghet, fungerande kollektivtrafik – har politiker velat visa att de ”gör något” genom diverse projekt och som nu, att förändra ”bilden”. Det är en återvändsgränd.
Problemet med Uppsalas handlingsplan för Gottsunda/Valsätra är framför allt att den är så uddlös. Vem är emot att det satsas på ungas fritidsaktiviteter? Vem är emot nattvandring?
Jag saknar en handlingsplan mot barnaga och en handlingsplan mot hedersstrukturer. Det skulle hjälpa pojkarna som slåss och stökar, och flickorna som växer upp till att bli de nya kvinnorna längst ifrån arbetsmarknaden.
Vill man på allvar förändra?