I turkisk politik råder inte sällan principen min fiendes fiende är min vän. Inför lokalvalet i söndags gav det prokurdiska oppositionspartiet HDP sitt stöd till kemalistiska CHP:s kandidater i landets västra delar. Det ser onekligen ut att ha gett effekt: Erdogans AKP har förlorat i Ankara och oppositionen ser i skrivande stund ut att kunna ta hem även Istanbul. I landets tredje största stad, Izmir, vann CHP med bred marginal.
Att Erdogan förlorar stöd i Istanbul, "världens största kurdiska stad" som DN:s Nathan Sachar träffande uttrycker det, beror bland annat på just HDP:s stöd till CHP.
Lokalvalsresultaten blir en besvikelse för Erdogan, men det betyder inte att hans maktställning är hotad. Landets författning har skrivits om, och Erdogan kan därför behålla sitt hårda grepp om politiken, rättsväsendet och medierna. Efter det misslyckade kuppförsöket för snart tre år sedan har tiotusentals statsanställda fått sparken. Oppositionspartiet HDP:s toppskikt - partiledare, borgmästare, partimedlemmar - sitter numera bakom lås och bom. Deras "brott" är att ha nått politisk framgång. Turkiet är landet som fängslar flest journalister.
Med hög inflation, hög arbetslöshet och krympande BNP har Erdogans retorik hårdnat åt alla håll och kanter. Tonläget mot USA, som samarbetat med de syriska kurderna, är högt. Efter det fruktansvärda terrordådet mot moskéerna i Christchurch pekade Erdogan ut Nya Zeeland och Australien som mer eller mindre islamofoba länder, och han sa att alla som kommer till Turkiet med "antimuslimska känslor" ska skickas tillbaka i kistor. ”Som deras far- och morföräldrar blev”, lade Erdogan till, för att referera till slaget vid Gallipoli år 1915 när tusentals australier och nyzeeländare dog under första världskriget.
I marsnumret av Svenska kommittén mot antisemitisms nyhetsbrev beskriver den brittiske forskaren Simon A. Waldman den turkiska regeringens bisarra antisemitism. Härom året pekade Erdogan ut ”den ökände ungerske juden George Soros” för att stå bakom en sammansvärjning mot Turkiet. En "dold, destruktiv och konspirerande hand" - det vill säga judarna - sägs hindra Turkiet från att vara en ledande makt.
Soros sägs till och med ligga bakom protesterna vid Geziparken i Istanbul 2013, som drogs igång av miljöaktivister. Den dåvarande vice premiärministern hävdade att organisatörerna bakom protesten var "judar runt om i världen", och Erdogan anklagade demonstranterna för att vara i tjänst hos ”räntelobbyn”. Välkända konspirationsteorier om judiska finansmän varvas med konspirationsteorier om att judarna krossade det Osmanska riket. Även dagens ekonomiska problem i Turkiet skylls på judar.
Erdogan och AKP har dragit ner Turkiet i ett mörker. Den demokratiska oppositionen har kämpat tappert i ännu ett val, men än finns ingen ljusning i sikte.