I Sveriges Radios poddserie ”Besluten som format Sverige” skildras ett antal politiska beslut som fått stor betydelse för Sverige och för enskilda individer. Nyligen handlade programmet om assistansreformen från 1994. I programmet får lyssnaren möta Adolf Ratzka. Han var på 1980-talet med och grundade Stil, Sveriges första så kallade Independent Living-organisation, och blev en viktig inspirationskälla för folkpartiledaren Bengt Westerberg, assistansreformens pappa. Ratzkas argument för rätten till personlig assistans är enkelt: ”Jag ville ha makt över mitt eget liv.”
Tidigare hade funktionshindrade varit hänvisade till olika kommunala insatser som hemtjänst och gruppboende. Med assistansreformen gavs den funktionshindrade rätt till en egen stödperson, en personlig assistent. ”Nu kan jag få hjälp med det jag behöver och inte det som kommunen tycker är lämpligt.” Så beskriver en brukare skillnaden mellan kommunal hemtjänst och personlig assistans.
LSS-lagen, där rätten till personlig assistens ingår, är en rättighetslag. Det stöd den funktionshindrade beviljas enligt lagen utgår enbart från hennes individuella behov och tar alltså inte hänsyn till sådant som kommunens budget. Det skapar trygghet för den enskilde men oförutsägbarhet för det offentliga. Just kostnadsfrågan har varit flitigt diskuterad alltsedan lagen trädde ikraft. På 20 år har kostnaderna och antalet beviljade assistanstimmar ökat kraftigt.
Regeringen tillsatte 2016 en utredning som ska lämna förslag på hur en ”långsiktigt hållbar” ekonomisk utveckling för assistansersättningen ska kunna garanteras.Mer konkret handlar det om en vilja att bromsa kostnadsutvecklingen för den personliga assistansen och göra andra alternativ, som hemtjänst, mer attraktiva att välja för den funktionshindrade.
Utredningen ska vara klar nästa år. Men det har inte hindrat regeringen från att agera. Redan i sitt regleringsbrev till Försäkringskassan 2016 uppmanar regeringen Försäkringskassan att bromsa utvecklingen av antalet beviljade assistanstimmar. Sedan dess har flera personer fått se sina assistanstimmar minska i antal.
Varje ansvarsfull regering måste givetvis se till att hålla de offentliga utgifterna på en rimlig nivå. Det är därför rätt att utreda LSS och den personliga assistansen för att se om det finns onödiga kostnader eller om det förekommer fusk. Men att som regeringen redan i direktiven till utredningen, och i regleringsbrevet till Försäkringskassan, slå fast att kostnaderna är för höga och måste sänkas, det är inte ansvarsfullt.
Vi behöver fråga oss om de ökade kostnaderna verkligen är ett problem och hur alternativen till personlig assistans ser ut. Bengt Westerberg har fortsatt att vara aktiv i debatten om den personliga assistansen. Han menar att kostnaderna i dag ligger på en rimlig nivå. Målsättningen med LSS-lagen var ju att ge den funktionshindrade möjlighet att leva ett liv som andra. Då är det rimligt att omfattningen av den personliga assistansen ökar i takt med den allmänna löne- och standardutvecklingen i samhället.
Dessutom, påpekar Westerberg, finns det en alternativkostnad om personer som i dag har personlig assistans i stället skulle bli hänvisade till andra insatser. Anhöriga, sannolikt i första hand kvinnor, skulle då få ta ett betydligt större ansvar för att garantera den funktionshindrade en god levnadsstandard. Personliga assistenter, ett vanligt jobb för ungdomar,skulle bli arbetslösa.
Att assistansreformen är dyr råder det ingen tvekan om, men att begränsa rätten till personlig assistans kommer också att innebära en kostnad. Det perspektivet tycks helt saknas hos regeringen. Det är knappast en överdrift att kalla assistansreformen för en av efterkrigstidens viktigaste frihetsreformer. Den är väl värd att värna.