I Almedalen ville flera av politikerna tala om klyftor och ojämlikhet. Jan Björklund berättade inlevelsefullt om sin klassresa och om hur han vill ge fler samma chans: ”För att klassresorna ska bli fler måste klyftorna minska och jämlikheten öka”, slog L-ledaren fast.
Magdalena Andersson (S) talade om hur ojämnt fördelade de senaste decenniernas välståndsökning är och vilka problem klyftor skapar i ett samhälle: ”Det är den växande ojämlikheten som banar väg för splittring och extremism”, menade finansministern i sitt Almedalstal. Även Annie Lööf (C) talade om klyftor och klass i sitt tal.
Har borgerliga politiker och socialdemokrater börjat tycka likadant i jämlikhetsfrågor? Nej, inte riktigt. Medan Socialdemokraterna ägnade stort utrymme åt inkomstskillnader (som oavsett regering ökat sedan 1980-talet) talade de borgerliga partierna mest om arbetslöshet och utanförskap.För Socialdemokraterna är receptet mot klyftorna högre skatt för ”de rika” medan de borgerliga partierna vill sänka trösklar till arbetsmarknaden. I inget av fallen handlar det egentligen om att partierna omprövat sin tidigare politik för att möta nya utmaningar.
Men det är ändå intressant att begrepp som jämlikhet och klyftor användes av så många politiker under årets Almedalsvecka. Och kanske kan partierna lära sig något av varandra och enas kring reformer för ett mer jämlikt samhälle.
Jan Björklund kritiserade Socialdemokraterna som, enligt Björklund, vill bekämpa rikedom i stället för att – som Liberalerna – bekämpa fattigdom. Det är förvisso inte en självklar liberal hållning att underkänna behovet av ekonomisk utjämning. Med en smartare skattepolitik skulle det gå att åstadkomma jämnare inkomstfördelning utan att försämra ekonomins funktionssätt. Men det är samtidigt lätt att hålla med Björklund om att den stora jämlikhetsutmaningen handlar om annat än inkomsterna hos de rikas (som i socialdemokraternas värld inbegriper nyckelpersoner i välfärdssektorn som vissa barnmorskor och lärare).
Den stora klyftan i samhället går i stället mellan dem som har reella möjligheter att forma sitt eget liv och dem som inte har det. Mellan dem som kan leva ett liv i frihet och dem vilkas frihet begränsas av fattigdom, förtryckande normer, rasism och socialt utanförskap. Mot sådana klyftor hjälper Socialdemokraternas höljda marginalskatter föga. Men även de borgerliga partierna behöver tänka om på en del punkter för att deras offensiv mot samhällets klyftor ska vara trovärdig.
Vad är egentligen poängen med jämlikhet? Att alla individer, oavsett bakgrund och personliga egenskaper, ska ha likvärdiga möjligheter i livet håller de flesta med om. Men jämlikhet i ett samhälle måste också betyda att sociala skillnader utjämnas så att alla medborgare kan delta i samhällslivet på jämlika villkor. För att uppnå både likvärdiga möjligheter och minskade sociala klyftor är två områden särskilt angelägna: arbetsmarknaden och skolan.
Få saker är så viktiga för den personliga friheten som att ha ett jobb. Socialdemokraterna och LO måste inse att mer behöver göras för att öppna arbetsmarknaden för dem som i dag står utanför. Samtidigt behöver borgerliga partier tagga ner i sin kritik av facket. En vital fackföreningsrörelse är nödvändig för att garantera frihet för alla i arbetslivet.
När det gäller skolan verkar Socialdemokraterna äntligen ha förstått att kunskapsfokus är avgörande för att kompensera för elevers olika bakgrund. Om bara alliansen inser att skolsegregationen är ett problem och att förslag om lottning av friskoleplatser inte kan skämtas bort som ”skoltombola”, kan vi nog få en skola som befrämjar social jämlikhet.
När politikerna nu tar sommarlov bör de ägna några av sina stunder i hängmattan åt att fundera på vilka av deras ideologiska skygglappar som står i vägen för att en politik för social jämlikhet och minskade klyftor ska bli verklighet.