I vintras utkom Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra” som beskriver Miljöpartiets väg från etablissemangskritisk rörelse till regeringsparti. Både i sakfrågor och i hur partiet är organiserat har Miljöpartiet avlägsnat sig från sina grundares idéer. Realisterna har vunnit över fundamentalisterna och belöningen var en plats i regeringen efter valet 2014. I regeringsställning har Miljöpartiet fortsatt att anpassa sig för att behålla regeringsmakten.
Efter en vår full av kriser avgick Åsa Romson som språkrör och ersattes av Isabella Lövin, en tydlig representant för partiets realister. Och i går kom beskedet att EU-nämndens ordförande Carl Schlyter och Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt petas från sina poster. De båda MP-riksdagsledamöterna har avvikit från partiledningen i flera centrala frågor. Senastt gällde det värdlandsavtalet med Nato där både Schlyter och Mutt deklarerade att de skulle göra gemensam sak med Vänsterpartiet och försöka skjuta upp avtalet.
Petningarna har fått skarp kritik från personer ur partiets tidigare ledarskikt. Birger Schlaug talar om ”utrensning” och menar att Miljöpartiet håller på att göra sig av med dem som värnar om” partiets själ”.
Miljöpartiets själ i all ära, men när det gäller att skapa förtroende som regeringsparti måste det vara ”någon jävla ordning”, tycks partiledningen ha resonerat. Och visst framstår det som rimligt att ett partis utrikespolitiska talesperson inte motarbetar sitt parti i en så viktig fråga som värdlandsavtalet med Nato.
Politik är att kompromissa. Och Sveriges politiska historia utmärks i särskilt hög grad av kompromisser. I ett politiskt system där ett enda parti sällan får en majoritet av rösterna är det nödvändigt att samarbeta och försöka jämka fram en gemensam ståndpunkt. Uppgiften för de politiska partierna blir då att finna en lämplig balansgång mellan tydlighet i de egna åsikterna och kompromiss med andra partier. Ibland kommer kompromissen att vara att föredra, ibland är det bättre att gå i opposition för att slippa ”dagtinga med sin övertygelse”.
Detsamma gäller förstås för den enskilde partimedlemmen. Carl Schlyter och Valter Mutt stannar som riksdagsledamöter och kommer då sannolikt att fortsätta att vara kritiska mot flyktingpolitiken, brunkolsaffärer och Nato.
Att Miljöpartiets nuvarande ledning har hittat den för partiets grundare så förhatliga partipiskan kan naturligtvis visa sig impopulärt bland partiets väljare. Samtidigt underlättar det samarbetet i regeringen och kan även göra Miljöpartiet till en mer attraktiv samarbetspartner för de borgerliga partierna. Miljöpartiet har sina rötter i en romantisk och civilisationskritik idérörelse och skiljer sig på så vis i grunden från både liberala och socialistiska partier. Partiledningens vilja att ”bli som dom andra” kanske är en strategisk fullträff.