År 1917 befann sig striden för allmän rösträtt i sitt slutskede och delade Sverige i två läger. Högern och kungamakten motsatte sig allmän rösträtt medan liberaler och socialdemokrater drev på för en demokratisk författning.
I oktober kunde en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater bildas. Liberalen Nils Edén blev statsminister och socialdemokraten Hjalmar Branting finansminister. Förutom allmän och lika rösträtt drev regeringen igenom flera viktiga sociala reformer, bland annat åtta timmars arbetsdag.
Det här var första gången socialdemokrater satt i en svensk regering. Redan 1911 hade liberalen Karl Staaff erbjudit Branting regeringssamverkan. Branting avböjde dock, tiden var då ännu inte mogen för Socialdemokraterna att ingå i samma regering som borgerliga partier. Men i oktober 1917 var Socialdemokraterna ett delvis annat parti än 1911.
Den stora omdaningen av svensk socialdemokrati ägde rum på partikongressen i februari 1917. Då delades partiet i en radikal vänstersocialistisk del som med tiden blev alltmer trogen den ryska bolsjevismen, och en demokratisk del som var inriktad på social reformpolitik.
Partisprängningen var kulmen på en flera år lång konflikt mellan Hjalmar Branting och partiledningen å ena sidan, och partivänstern med Zäta Höglund i spetsen å andra sidan.Kritiken från vänsterfalangen gällde inte minst Brantings vilja till regeringssamverkan med liberalerna. Detta slags ”ministersocialism” var inte en framkomlig väg för socialdemokratin, menade kritikerna. Det fanns också flera socialdemokrater på vänsterkanten som var allmänt skeptiska till välfärdspolitik. Enligt Karl Marx deterministiska historiesyn skulle ju det kapitalistiska samhället gå under efter att arbetarklassen gjort revolution. De socialistiska partiernas primära uppgift var att förbereda revolutionen. Att bedriva välfärdspolitik inom det kapitalistiska samhället skulle därför, resonerade de Marx-trogna vänstersocialisterna, kunna ”förborgerliga” arbetarklassen och därmed fördröja revolutionen.
Efter kongressen 1917 bildade Zäta Höglund och vänstersocialisterna det parti som i dag är Vänsterpartiet. För Socialdemokraterna inleddes en politisk framgångssaga. I över 70 av de 100 år som gått sedan partisprängningen har partiet suttit i regeringen.
Från vänster har Socialdemokraterna genom åren ofta kritiserats för att ha ”svikit arbetarklassen” och ”kollrats bort av borgarna”. Som om socialdemokratin inte skulle vara en självständig idérörelse med förmåga att avgöra vilka politiska strategier som bäst gynnar både arbetarklassen och samhället i stort. I de kommunistiska stater där socialdemokratiska partier varit undertryckta, har knappast arbetarklassens tillvaro varit särskilt ljus.
Delar av högern har å sin sida angripit Socialdemokraterna för att inte ha hållit rågången mot kommunismen. Men för Socialdemokraterna har antikommunismen alltid varit en central del av partiets ideologi. Att Vänsterpartiet i många år varit ”stödparti” till en socialdemokratisk regering förändrar inte den saken. Vänsterpartiet skulle aldrig fälla en arbetarregering och har därför inte haft någon egentlig möjlighet att ställa några krav på regeringspolitiken.
Från en liberal horisont finns givetvis åtskilligt att kritisera hos Socialdemokraterna. Det gäller inte minst den ekonomiska politiken. Men i den överordnade idékampen – den för ett demokratiskt och öppet samhälle – har Socialdemokraterna varit en pålitlig allierad. Många av 1900-talets viktiga reformer är också resultat av samverkan mellan en pragmatisk socialdemokrati och en reformvänlig borgerlighet.
År 1917 blåste revolutionära vindar över Europa. Det Hjalmar Branting förstod då och det övervintrade Leninromantiker och allehanda populister fortfarande i dag inte begripit var detta: stegvisa reformer, öppenhet för kompromisser och ett demokratiskt sinnelag är alltid att föredra framför revolution.