Det här är en text om vårt statsskick – om hur Sverige kan gå från monarki till republik. Men, varför skriva en sådan text? Varför just nu? Faktum är att det sällan verkar vara rätt tillfälle att diskutera Sveriges statsskick. Om man kommer dragande med republikkravet i samband med kungliga bröllop, dop och födelsedagar är risken stor att man blir anklagad för att vara en tråkig glädjedödare. Vem orkar lyssna på sura republikaner när det är fest? Om man i stället lyfter frågan en annan, ”vanlig”, dag kan man vara säker på att avfärdas som någon som har svårt att prioritera. Finns det inte mer angelägna saker att diskutera?
Men frågan om vårt statsskick är viktig och förtjänar en levande och seriös diskussion. De principiella argumenten mot monarki är kända och i stort sett desamma i dag som när Vilhelm Moberg gav ut sin stridsskrift ”Därför är jag republikan” 1955. Många svenskar tycker säkert också att de republikanska argumenten låter vettiga men ställer sig frågan hur ett avskaffande av monarkin skulle gå till rent konkret.
Hur skulle Sverige kunna se ut som republik? Med denna fråga som utgångspunkt anordnade Republikanska föreningen i måndags ett panelsamtal på Stadsbiblioteket. I panelen fanns Birgitta Dahl, riksdagens talman 1994–2002, Tuulikki Koivunen Bylund, tidigare biskop, och Maria Weimer, riksdagsledamot (L). Efter att Koivunen Bylund och Weimer berättat om hur republikerna Finland och Tyskland ser ut skisserade Birgitta Dahl en möjlig modell för Sveriges övergång från monarki till republik.
Både Finland och Tyskland är parlamentariska demokratier. Därför är det ur ett svenskt perspektiv naturligt att studera just dessa länder (snarare än starka presidentmakter som USA).
Finland har en folkvald president som bland annat stadfäster lagar, utnämner domare och fungerar som landets överbefälhavare. Presidentvalen i Finland äger rum vart sjätte år och presidenten kan omväljas en gång. Tysklands förbundspresident har en rent representativ roll och utses i indirekta val vart femte år för maximalt två perioder.
Enligt Birgitta Dahl skulle det vara enkelt att införa republik i Sverige. Steg för steg har kungamakten avpolletterats och de uppgifter som i dag ligger på monarken – såsom ordförandeskapet i utrikesnämnden och uppdraget att öppna riksdagen – skulle med fördel kunna överföras på talmannen. Dahl förespråkar alltså en ”talmanspresident”; det behövs ingen tredje person bredvid statsministern och talmannen.
Birgitta Dahls modell för republiken Sverige är tilltalande i sin enkelhet. Visst går det att se vissa problem med att ha talmannen som statschef. Urvalet av kandidater minskar om det bara är bland riksdagens ledamöter som statschefen ska väljas. Men den väg mot ett reformerat statsskick som Dahl presenterar – att fortsätta den stegvisa avvecklingen av monarkin – är sympatisk. Det krävs inga omvälvande förändringar för att Sverige ska bli en republik. Alternativet till Carl XVI Gustaf är inte en Trump eller ens en Macron.
Republikanska föreningen ska ha beröm för att ha initierat en konkret och seriös diskussion om den framtida republiken Sverige.