Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt. Så förklarar figuren Bamse begreppet skatt för sina unga läsare i en Bamse-tidning från 1983. Att världens starkaste björn också är socialist har säkert bekymrat en del borgerligt sinnade svenskar genom åren. Bamse har bland annat gett uttryckt för rent revolutionsromantiska åsikter och ifrågasatt den privata äganderätten.
När det gäller synen på skatt resonerar Bamse dock helt rätt. I välfungerande länder som Sverige används skatten till gemensamma nyttigheter som skola, sjukvård och polis. Generella välfärdsstater gynnar inte heller bara samhällets svaga. Även höginkomsttagare (som kanske ibland kan fråga sig "vad fan" de får ut av all skatt de betalar in till staten) får del av de gemensamma nyttigheterna. Kort och gott, att betala skatt är ett bra sätt att hjälpas åt.
Men faktum är att även marknadsekonomi är ett sätt att hjälpas åt. Den formuleringen kommer inte från Bamse, utan är hämtad ur Andreas Berghs bok ”Två filter” (kommenterad på UNT:s ledarsida 8/12 2017). I några kapitel resonerar Bergh kring vad som utmärker framgångsrika länder. Han kommer fram till att det som kännetecknar dessa länder är att de har institutioner som främjar samarbete. Och den viktiga poängen här är att både marknadsekonomi och välfärdsstat är sätt att hjälpas åt. Framgångsrika länder utmärks alltså inte av att de är antingen väldigt kapitalistiska eller väldigt anti-kapitalistiska. De utmärks av att människor hjälps åt.
Det kan vara nyttigt för passionerade ideologer till både höger och vänster att reflektera över detta. Ty i den svenska politiska debatten har det under flera decennier framstått som om marknadsekonomi och välfärdsstat skulle vara varandras fiender. Så tyckte exempelvis socialdemokraten Sten Andersson att FP-ledaren Bengt Westerberg hade en felprogrammerad hjärna som både ville ha sociala reformer och fri ekonomi. Ville man ha social välfärdspolitik gick det inte att samtidigt vara för marknadsekonomi, tycktes Andersson mena. Och från höger har det låtit likadant, fast tvärt om. Bertil Ohlin, den politiker som främst av alla förknippas med begreppet socialliberalism, anklagades av högern för att bedriva oärligt röstfiske; socialliberalismen var, menade högern, bara taktiskt motiverad för att sno röster från Socialdemokraterna. I en kommentar i konservativa Svensk tidskrift från 1963 heter det att högern måste avvisa en oppositionspolitik som ”råkat komma riskabelt nära den linje där borgerligheten i sina försök att konkurrera ut socialdemokratin med deras egna varor, förlorar sin egen identitet”. Borgerlig politik var alltså, enligt Svensk tidskrift, detsamma som konservativ politik, och välfärdspolitik stod i bjärt motsättning till sann borgerlig politik.
Vad både högern och vänstern verkar glömma är att det i den liberala idétraditionen, med dess utgångspunkt i den enskilda människan och hennes frihet, alltid har funnits ett starkt socialt fokus. Adam Smith, en av den fria ekonomins främsta förespråkare, ansåg också att staten skulle engagera sig för att ge alla barn en bra skolgång. Anders Chydenius, pionjär för tryckfrihet och frihandel, verkade även för sociala reformer. Samma frihetsprincip som fick den liberala ideologins pionjärer att förespråka marknadsekonomi gjorde dem också till anhängare av social reformpolitik.
År 2001 tog Socialdemokraterna bort den så kallade socialiseringsparagrafen ur sitt partiprogram och har därefter börjat se marknadsekonomin som en naturlig del av ett välmående samhälle. Under Fredriks Reinfeldts ledarskap började också Moderaterna betrakta välfärdsstaten som ett sätt att främja individuell frihet.
Insikten att marknadsekonomi och välfärdsstat inte står i konflikt till varandra har alltså äntligen fått genomslag i Sveriges två största partier. Men det tog tid och i den politiska debatten kan det fortfarande låta som om kampen står mellan social reformpolitik och en fri ekonomi.
Fler borde läsa både Bamse oh Andreas Bergh.