Falska nyheter är ett demokratiproblem. I valtider kan lögner förklädda till nyheter spridas som löpeldar i väljarnas sociala medier-flöden och i värsta fall påverka valutgången. I det amerikanska presidentvalet 2016 delade Facebook-användarna fejkade nyheter i betydligt högre grad än faktiska nyheter. Också under valrörelsen inför presidentvalet i Frankrike i fjol fick avsiktlig desinformation stor spridning.
Det är inte konstigt att politiker världen över nu vill ta krafttag mot falska nyheter. I Frankrike vill president Emmanuel Macron helt sonika förbjuda dem. Presidenten vill ge domstolar makten att stänga medier som publicerar falska nyheter vid val. Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft i Tyskland som innebär att mediebolag kan bli skyldiga att betala skyhöga bötesbelopp om de inte raderar falska nyheter från sina sajter. Och vid Folk och försvar-konferensen i Sälen lovade Stefan Löfven att inrätta en ny myndighet och vidta ”en rad ytterligare åtgärder” för att stå emot påverkansoperationer.
Visst kan politiker göra en del. De kan stödja forskning om falska nyheter och påverkanskampanjer i valtider, de kan vara noga med vilka nyheter de själva vidarebefordrar och de kan inskärpa att skolan ska lära ut källkritik och ta avstånd från sannings-och kunskapsrelativism. Men i en demokrati kan det inte vara statens roll att bestämma vilka nyheter som är sanna och vilka som är falska. I stället måste vi som medborgare ta vårt ansvar.
Förra året utkom den amerikanske historikern Timothy Snyder med sin korta men kärnfulla bok ”Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet”. Boken, som kan ses som en handbok i demokratiskt handlande, är skriven i en amerikansk kontext men har relevans för läsare i hela världen. Ett centralt budskap i boken är att det är vi som medborgare som har ansvaret att försvara och underhålla demokratins och frihetens institutioner.
Boken är upplagd som en serie uppmaningar. En av Snyders uppmaningar framstår som extra viktig i dessa tider av falska nyheter: ”Tro på sanningen!”.
Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten, skriver Snyder och påpekar att ett av tyranniets främsta kännetecken är föraktet för kontrollerbara fakta. Postsanning är prefascism, slår Snyder fast. Tyvärr finns flera oroväckande tendenser i samtiden, inte bara i USA, när det gäller synen på sanningsbegreppet. Att kunskap och sanning är något individuellt och relativt är en allt för vanlig ståndpunkt bland svenskar. Hur ska vi kunna stå emot lögnkampanjer om sanningen inte finns?
Den som är källkritisk och lägger sig vinn om att försöka skilja sant från falskt, fakta från åsikter, bidrar inte bara till att befordra den intellektuella nivån på det offentliga och mellanmänskliga samtalet. Att tro på sanningen är i grunden ett sätt att slå vakt om demokratin och friheten.