I somras blev det känt att Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren under 2015 aktivt åsidosatt lagen genom att outsourca myndighetens IT-drift till IBM utan att göra nödvändiga säkerhetskontroller. Myndighetens agerande innebar att utländsk personal, som inte hade säkerhetsklassats, fick tillgång till sekretessbelagda uppgifter och känslig information. Ågren lämnade sin post i januari i år (den officiella anledningen uppgavs vara oenighet mellan henne och regeringen) och i juli fick även Transportstyrelsens ordförande gå. Ågren dömdes också till dagsböter för sitt agerande.
Därmed var allt frid och fröjd. Eller? Nej, inte riktigt. Snabbt riktades blickarna mot regeringen. Vilka statsråd hade känt till säkerhetsläckan? Kunde regeringen ha gjort något för att agerat för att stoppa IT-skandalen? De tydliga svaren uteblev dock. Ännu under årets sista dagar kvarstår en rad frågetecken om regeringens agerande i samband med en av de senaste decenniernas värsta säkerhetskriser.
Statsministern ska ha fått information om IT-läckan i januari 2017, men förde inte informationen vidare till utrikesnämnden. Oppositionen fick vetskap om skandalen på Transportstyrelsen först i samband med medias rapportering under sommaren. Därmed svävade alltså oppositionen i ovisshet om en fråga med bäring på rikets säkerhet i ett halvår. Inte nog med det. Åtminstone tre statsråd – inrikesminister Anders Ygeman, försvarsminister Peter Hultqvist och handelsminister Ann Linde – ska ha känt till IT-läckan redan under 2015/2016, utan att säga något till sin chef.
Men vad som borde ha blivit en förtroendekris för regeringen blev i stället en partipolitisk triumf. När allianspartierna med buller och bång riktade misstroendevotum mot Ygeman, Hultqvist och ansvarigt statsråd infrastrukturminister Anna Johansson, svarade statsministern med ett taktikspel i den högra skolan. Han avskedade Ygeman och Johansson men lät Hultqvist sitta kvar, väl medveten om att kravet på försvarsministerns avgång var svagt underbyggt och att Hultqvist har högt förtroende bland borgerliga politiker. På så vis lyckades statsministern splittra alliansen – L och C avstod från att fullfölja misstroendet mot Hultqvist – och flytta fokus från regeringens hantering av IT-läckan. Löfven framstod som ansvarstagande medan alliansen framstod som ett gäng bråkstakar som inte ens kan hålla sams internt. ”Löfven är vuxen på barnkalaset”, som Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Petterson formulerade saken. Socialdemokraterna och Stefan Löfven kan gå in i valrörelseåret med stabilt opinionsstöd och starka förtroendesiffror. Det är inte helt välförtjänt.
Regeringen tillsatte i slutet av sommaren en intern granskning och utlovade öppenhet under granskningens gång. Granskningen blev klar i mitten av december och slog fast att det interna informationsutbytet borde ha fungerat bättre. Regeringens kommentar? Största möjliga tystnad.