Magnus Ranstorp är terrorexperten vi numera är vana vid att se i tv-rutan när det skett ett fruktansvärt dåd. Han har under årens lopp på nära håll följt organisationer som IRA och Hamas, och efter 11:e september var han CNN:s terrorexpert och rådgivare åt amerikanska myndigheter. Även här i vår del av världen har han flitigt anlitats, bland annat av Norges statsminister och flera av grannländernas justitieministrar. Han ansvarar för det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism inom EU-kommissionen och forskar vid Försvarshögskolan.
Terrorexperten har många anekdoter på lager i sitt sommarprogram (SR, 27/6), bland annat om hur det var att agera hemlig budbärare mellan Israel och Hizbollah för att försöka rädda livet på gisslantagna. Risken att dö är ständigt närvarande.
Hans resor i Mellanöstern – med tillhörande stämplar i passet – är ironiskt nog det han själv hamnar i förhör för när han försöker resa in i USA. Amerikansk säkerhetstjänst lyssnar inte på vad han säger. Känslan av obefintlig rättssäkerhet får honom där och då att känna förakt för USA. Det tål att upprepas att mänskliga fri- och rättigheter inte får offras i jakten på terrorismen.
I debatten om extremism låter det alltför ofta som att man antingen kan förstå och förebygga, eller fånga och straffa. Men det är förstås inte antingen eller. Ranstorp påpekar att vi borde ligga steget före, men att vi ständigt är steget efter. Sverige har mycket riktigt halkat efter på det här området.
I dag är det som terrorexperten säger självklarheter i den politiska debatten, men det är ingen slump att Ranstorp är sommarvärd i år och inte för tio år sedan. Då var samtalsklimatet om våldsbejakande islamism annorlunda.
När Ranstorp 2009 presenterade Rosengårdsrapporten – beställd av dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni – om radikalisering i Malmöstadsdelen blev han hånad och anklagad för att sprida muslimhat. I rapporten djupintervjuades poliser, socialsekreterare med flera. Alla intervjuade sa i princip samma sak: radikaliseringen ökade, moralpoliser fanns, barn- och tvångsäktenskap förekom, källarmoskéer var nav för extremism. Men när rapporten presenterades var det som om "ingen ville lyssna", påminner Ranstorp. Han, som arbetat sida vid sida med muslimer i andra delar av världen, blev plötsligt beskylld för att vara islamofob.
"Jag var helt oförberedd", berättar han om den kraftiga motreaktionen. En expert som blev lyssnad på runt om i världen, blev alltså bespottad på hemmaplan.
Här finns lärdomar att dra för politiken. Tänk om man hade lyssnat redan 2009? Men framför allt: Hur garanterar vi att misstaget inte upprepas?