En klassisk tidningsrubrik i Times från 1957 när dimman låg särskilt tät över Engelska kanalen. Självcentreringen är monumental. Europa är isolerat från Storbritannien, inte tvärtom.
De koloniala reflexerna och imperieandan till trots var redan då det brittiska etablissemanget väl medvetet om att de fornstora dagarna obevekligen gick mot sitt slut. Europa började formera sig efter nya ekonomiska och politiska mönster med Tyskland och Frankrike som självklara maktcentra. Romfördraget hade just undertecknats och rörelseriktningen mot ökat samarbete och harmonisering var alldeles uppenbar.
Man kan lugnt säga att inställningen till Europasamarbetet hos de olika innehavarna i 10 Downing Street varierat under åren lopp: allt ifrån entusiasten Edward Heath till den motsträviga skeptikern Margaret Thatcher. Just nu är stämningsläget avvaktande - i väntan på stormen. För en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet ska hållas, nästa år eller senast 2017. Kommer banden till kontinenten att kapas eller behållas?
Premiärminister David Camerons ägnar sig just nu åt sonderande samtal med EU:s ledare. Vad han framför allt vill är att ställa sig utanför EU:s målsättning att forma ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” för att inte tvingas acceptera ökad integration. Däremot, bedyrar Cameron, motsätter vi oss inte att andra länder strävar i den riktningen.
Det är en klassisk brittisk hållning som går tillbaka till 1800-talets stormaktspolitiska spel: att uppmuntra bildandet av europeiska allianser samtidigt som man väljer att stå utanför dem för att uppnå maximal handlingsfrihet. David Cameron är alltså för EU-medlemskapet, så länge han kan välja bort de delar av det som han ogillar.
Men detta är ett spel för galleriet. Vad det egentligen handlar om är att den konservative premiärministern är ute efter att en gång för alla desarmera den fråga som upptagit hans parti i årtionden och som bidragit till fraktionsstrider, bitterhet och förlorade val. Det gäller alltså att visa upp ett förhandlingsresultat som med någorlunda trovärdighet kan kallas för en brittisk seger över EU och därefter försäkra sig om uppbackning från den inflytelserika (och konservativa) tabloidpressen.
Kommer det att räcka för att hålla såväl den interna oppositionen som de EU-hatande populisterna UKIP i schack?
1975 hölls en folkomröstning om medlemskapet i dåvarande EG. Det blev en promenadseger för jasidan. Men det var en enklare tid utan inrikespolitiska distraktioner som UKIP. En tid då Europa höll sig på avstånd och var en angelägenhet för ett fåtal.
I dag är scenen, intressena och aktörerna flera. Kontinenten tränger sig ger sig på och kan inte isoleras.