I dag möts medlemsländerna i Nato för att ta ställning till den kris som utvecklats under de senaste veckorna.
Mötet sker mot bakgrund av upptrappningen av konflikten mot IS genom det turkiska beslutet förra veckan att anfalla IS-styrkor i norra Syrien. Den turkiska regeringen låter också amerikanskt stridsflyg baserat i Turkiet attackera IS. Natos krismöte, som tillkallats på turkisk begäran, har att ta ställning till en situation som riskerar att gå överstyr.
För samtidigt som de övriga Natomedlemmarna välkomnar att Turkiet slutligen tar sig an IS efter en lång tid av passivitet känner de betydligt större tveksamhet inför den militära kampanj som landet bedriver mot kurdmilisen YPG i Syrien. Dessutom genomför turkiskt flyg anfall mot kurdisk gerilla i norra Irak. USA säger visserligen att Turkiet har rätt att försvara sig men understryker att deras utökade samarbete gäller IS.
Rågången kan bli besvärlig att upprätthålla. Turkiska oppositionspolitiker anklagar regeringen och det styrande AKP-partiet för att använda sig av attackerna mot IS som förevändning för att åter kunna slå till mot kurdiska mål. Vapenvilan som ingicks med den turkisk-kurdiska separatistorganisation PKK 2013 började gradvis vittra sönder under sommaren och har nu, efter anfallen i Irak, i praktiken upphört.
Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att dra slutsatsen att inrikespolitiska avsikter styr de utrikespolitiska. I parlamensvalen i juni gick det prokurdiska HDP-partiet så starkt framåt att AKP förlorade sin majoritet, en stor missräkning för dess ledare president Recep Tayyip Erdogan. Eftersom en koalitionsregering inte ser ut att kunna bildas väntar troligen nyval i november och många bedömare menar att den militära kampanjen mot IS och PKK kommer att stärka Erdogans ställning bland väljarna.
HDP befinner sig också i ett prekärt läge. Framgångarna i valet berodde inte bara på det utbredda motståndet mot Erdogans auktoritära ledarstil utan framför allt på partiets moderna, pragmatiska inriktning som breddade dess bas. Men trots att partiet nu inte bara representeras av kurder finns banden till PKK där. För partiledaren Selahattin Demirtas kan det bli svårt att värja sig, både mot PKK och mot AKP. Risken för en återgång till politisk marginalisering är därför betydande.
Det är alltså lätt att förstå att USA och de övriga Natomedlemmarna ser med viss oro på det turkiska initiativet. Vilka avväganden styr egentligen? Vad insatserna i både Afghanistan och Irak lärt, särskilt USA, är att allianser och bundsförvanter kommer och går. I kampen mot IS deltar både vänner och fiender och gränsdragningarna är notoriskt svåra att upprätthålla.