Men det spionage som i veckan avslöjades av Sveriges radio har skett på svensk mark och är därmed en fråga för den svenska regeringen. Utrikesminister Margot Wallström har talat i telefon med företrädare för den turkiska ambassaden och hänvisar i övrigt till ”rättsvårdande myndigheter”, alltså till polisen.
Men regeringen har faktiskt egna möjligheter att agera. Relationen till Turkiet är känslig, men det som avslöjats är uppseendeväckande grovt. Företrädare för AKP-regeringen kartlägger noga politiska sympatier hos turkar i exil och uppmanar andra till angiveri. Det handlar i första hand om sympatisörer till den så kallade Gülen-rörelsen som enligt president Erdogan bär ansvaret för den misslyckade militärkuppen i somras.
Kanske var det så – men även i så fall saknar regeringens reaktion alla rimliga proportioner. Tiotusentals människor, många med bara en flyktig beröring med Gülen-rörelsen, har tvingats bort från sina arbeten, berövats sin egendom, fängslats och ibland också torterats – allt enligt Amnesty international. Också deras anhöriga, i Turkiet eller utomlands, riskerar att drabbas.
Flyktingspionage av detta slag är inte unikt. Men nuförtiden tänker man i första hand på länder som Eritrea och Etiopien när det handlar om försök att kartlägga medborgare som gått i exil, eller fått asyl utomlands. Turkiet vill ändå upprätthålla intrycket att landet, trots allt, respekterar demokrati och mänskliga rättigheter.
Ytterligare en faktor finns säkert med i bilden. Folkomröstningen om en ny författning som koncentrerar det mesta av den politiska makten direkt till presidenten närmar sig. Erdogan fruktar säkerligen att inte vinna tillräckligt övertygande – eller rent av att förlora. Att skrämma turkar utomlands kan tjäna hans syften. Men flyktingspionage strider mot svensk lag och måste få konsekvenser.
Håkan Holmberg