Men avtalet i november mellan Iran och den grupp länder som nu kallas 5+1 (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland) och med EU som ytterligare en aktör kan vara upptakten till förändringar av historiska dimensioner.
Om Iran fullföljer de åtaganden man gjorde i Genève så får det konsekvenser på många plan. Det mest uppenbara är att risken för ett krig där USA (och Israel) försöker slå ut en del av Irans anläggningar för anrikning av uran bortfaller – Israel lär knappast göra något liknande på egen hand. Än så länge finns den militära optionen kvar, men syftet med förhandlingarna är att Irans anrikning ska hejdas vid en nivå där uranet inte kan användas för vapenändamål. I gengäld lättar omvärlden på sanktionerna.
Men effekterna kan bli betydligt större än så. Om USA, som stöder den sekulära delen av den syriska oppositionen, efter snart 35 år åter kan tala med Iran, som stöder regimen, så ökar rimligen chansen till eldupphör och någon form av politisk lösning. Ingendera sidan tycks i dag vara i stånd att segra i inbördeskriget och både regimen och de sekulära oppositionsgrupperna har intresse av att förhindra de al-Qaida-anknutna sunniextremisterna från att ytterligare stärka sina positioner.
Om läget i Syrien skulle bli något bättre så får det troligen också stora konsekvenser i grannländerna, i första hand i Libanon och Irak. Iran och USA har redan tidigare agerat i tyst samförstånd när det gäller Afghanistan.
Däremot ska man inte vänta sig någon särskild effekt i den övriga arabvärlden. Den arabiska våren tog slut efter Moammar Ghadaffis fall i Libyen. Den libyska staten hotas i dag av beväpnade miliser och i Egypten har militären under året återtagit makten, först maskerat med en delvis civil ”övergångsregering” men snart helt öppet. Hur inkompetent än Muslimska brödraskapet handskades med regeringsmakten så är militärstyre aldrig en acceptabel lösning. Endast i Tunisien tycks de demokratiska landvinningarna ännu ha en chans att bli bestående.
Irans huvudintresse i dag, förutom att åter få en rimlig anknytning till den internationella ekonomin, är sannolikt att bli en mer respekterad regional aktör. Men en sådan utveckling välkomnas inte av alla. Både Israel och Saudiarabien, och kanske också Turkiet, skulle föredra att Iran förblev isolerat.
Men ett land av Irans storlek kan inte isoleras i evighet om det inte väljer att isolera sig självt. Försöker Iran stiga ut på den internationella scenen i en annan roll än den man spelat sedan shahens fall 1979 så kommer också andra länder i området att upptäcka att man, trots andra inbördes konfliktlinjer, ändå har gemensamma intressen. Om detta också skulle kunna påverka förutsättningarna för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och palestinierna är dock en helt annan fråga.
Diplomati är inte meningslöst. Och sanktioner kan verkligen ha effekt. Avtalet med Iran visar att det ibland finns andra möjligheter än militära också när det gäller mycket svårlösta konflikter eller svårpåverkade regimer. USA har spelat sin globala ledarroll på ett nytt sätt, mer sofistikerat och till sist kanske också med större framgång än vad Obamas mer reflexmässiga kritiker vill erkänna.
2013 har också sett en återkomst, under årets sista månad, för EU:s ”mjuka makt” – välkommet efter eurokrisens förlamning. Vägen ur krisen är fortfarande lång och färden går mycket långsamt, men befolkningen i Ukraina påminde i december om vad Europatanken faktiskt handlar om. Hundratusentals människor demonstrerade mot president Janukovytjs val att falla till föga för ryska hot och backa ur det nästan färdiga associationsavtalet med EU. Även om Ukraina tills vidare fortsätter att vackla mellan anknytning till övriga Europa och underordning under Vladimir Putin så har EU indirekt och i ett längre tidsperspektiv sannolikt vunnit en moralisk seger. Om och när Janukovytj tvingas tillbaka på Europavägen så måste unionen vara beredd att engagera sig fullt ut.
Historien tar inte slut för att vi når ett årsskifte.